Luftiga linneplagg, tunna sandaletter och bredbrättade stråhattar  'Italian girl style' trendar i sommar. Det gör även Italien som resmål och Stil beger sig till några av de populäraste platserna. Vårsäsongens sista program sätter segel mot några stilfulla semesterorter som kommit att förknippas lite extra med glamour och lyxigt leverne och – förstås – mode. Och alla ligger de i Italien som den här sommaren ”trendar”, det vill säga är särskilt omtalat. Inte bara som populärt resmål, framför allt bland amerikaner. I USA har antalet flygavgångar till just Italien dubblerats det här året. Italien ligger också högt i kurs i fråga om en eftersträvansvärd look. På sociala medier kryllar det av tips om hur man fixar ”Italian Girl Style”. Allra helst ska den strandkompatibla looken förstås bäras i just Italien. Eller rättare sagt, på någon av de fashionabla orter i Italien som man sett kändisar flockas till. En av årets mest omtalade tv-serier The White Lotus, som skärskådar fenomenet lyxturism, förlade även dem sin andra säsong till just Italien. Närmare bestämt staden Taormina på Sicilien. Säsongen fokuserade på ämnet sexualitet, men en detalj som många tittare missade var att valet av plats innehöll en djupare historisk betydelse. Vi ringer upp Gregory Woods, professor emeritus i gay and lesbian studies, och ber honom berätta om hur det gick till när den fattiga fiskebyn Taormina, på slutet av 1800-talet, förvandlades till ett semesterparadis. Vissa kallar den världens första 'gay resort', och katalysatorn till det hela var en tysk fotograf vid namn Wilhelm von Gloeden och hans nakenbilder på lokala män.De italienska orterna har även fått agera inspiration för sommardofter, flera är till exempel de parfymföretag som försökt kanalisera orten Portofino. Ett av de stora märkena beskrev det som att de ville "kapsla in essensen av den friska brisen, det kristallklara vattnet och den frodiga växtligheten vid den italienska Rivieran”. Om ambitionerna att i en doft fånga sommaren pratar vi med parfymexperterna Victor Langer och Karolina Stockhaus.Dessutom beger vi oss till en ö som lyckats skapa ett rykte om sig som ett av de mest eftertraktade ställena på jorden att tillbringa sin semester på, nämligen Capri. Många är det som genom åren velat uppleva la dolce vita caprese. Vi ringer upp Kristina Kappelin, som sedan flera år tillbaka bor på Capri året runt. Hon är nämligen intendent på kulturcentret Villa San Michele – huset som den svenska läkaren och författaren Axel Munthe lät bygga på Capri i slutet av 1800-talet. Då, precis som nu, var ön en plats som lockade till sig tidens grädda.Veckans gäst är Viggo Cavling, chefredaktör för nätsajterna Travel News och Res.

Luftiga linneplagg, tunna sandaletter och bredbrättade stråhattar 'Italian girl style' trendar i sommar. Det gör även Italien som resmål och Stil beger sig till några av de populäraste platserna. Vårsäsongens sista program sätter segel mot några stilfulla semesterorter som kommit att förknippas lite extra med glamour och lyxigt leverne och – förstås – mode. Och alla ligger de i Italien som den här sommaren ”trendar”, det vill säga är särskilt omtalat. Inte bara som populärt resmål, framför allt bland amerikaner. I USA har antalet flygavgångar till just Italien dubblerats det här året. Italien ligger också högt i kurs i fråga om en eftersträvansvärd look. På sociala medier kryllar det av tips om hur man fixar ”Italian Girl Style”. Allra helst ska den strandkompatibla looken förstås bäras i just Italien. Eller rättare sagt, på någon av de fashionabla orter i Italien som man sett kändisar flockas till. En av årets mest omtalade tv-serier The White Lotus, som skärskådar fenomenet lyxturism, förlade även dem sin andra säsong till just Italien. Närmare bestämt staden Taormina på Sicilien. Säsongen fokuserade på ämnet sexualitet, men en detalj som många tittare missade var att valet av plats innehöll en djupare historisk betydelse. Vi ringer upp Gregory Woods, professor emeritus i gay and lesbian studies, och ber honom berätta om hur det gick till när den fattiga fiskebyn Taormina, på slutet av 1800-talet, förvandlades till ett semesterparadis. Vissa kallar den världens första 'gay resort', och katalysatorn till det hela var en tysk fotograf vid namn Wilhelm von Gloeden och hans nakenbilder på lokala män.De italienska orterna har även fått agera inspiration för sommardofter, flera är till exempel de parfymföretag som försökt kanalisera orten Portofino. Ett av de stora märkena beskrev det som att de ville "kapsla in essensen av den friska brisen, det kristallklara vattnet och den frodiga växtligheten vid den italienska Rivieran”. Om ambitionerna att i en doft fånga sommaren pratar vi med parfymexperterna Victor Langer och Karolina Stockhaus.Dessutom beger vi oss till en ö som lyckats skapa ett rykte om sig som ett av de mest eftertraktade ställena på jorden att tillbringa sin semester på, nämligen Capri. Många är det som genom åren velat uppleva la dolce vita caprese. Vi ringer upp Kristina Kappelin, som sedan flera år tillbaka bor på Capri året runt. Hon är nämligen intendent på kulturcentret Villa San Michele – huset som den svenska läkaren och författaren Axel Munthe lät bygga på Capri i slutet av 1800-talet. Då, precis som nu, var ön en plats som lockade till sig tidens grädda.Veckans gäst är Viggo Cavling, chefredaktör för nätsajterna Travel News och Res.

Portofino, Capri och Taormina – hur blev de stilbildande semesterorter, egentligen?

Med superkorta klänningar, otroliga peruker och tajta läderbrallor förvandlade Tina Turner sig själv till en superstjärna. I veckans Stil gläntar vi på dörren till hennes garderob. Den 23 maj i år avled den legendariska artisten Tina Turner, och sedan dess har oräkneliga artiklar och inslag producerats som berättar om hennes fantastiska karriär. Men, även om mycket har skrivits om Tina Turner och hennes liv, så har förvånansvärt lite handlat om hennes scenkläder. För de var väldigt väl valda – av henne själv. Det var korta kjolar och klänningar. Eller, superkorta. De gav inte bara Tina Turner rörelsefrihet, utan hjälpte också till att skapa en persona som utstrålade kraft och energi – och, förstås, sexighet. Men sexighet, har hon berättat, var egentligen inte hennes huvudsakliga mål med sin klädsel. Om det och mycket mer berättar vi i veckans Stil, där vi gör slag i saken och ägnar avsnittet åt Tina Turners garderob.Om den pratar vi med stylisten Wayne Scot Lukas, som under många år arbetade med Tina Turner. Det var på 90-talet han fick chansen att klä henne till ett reklamjobb och magasinsomslag, men det ledde till den åtråvärda positionen som hennes turnéstylist.Utöver sina kläder så gjorde sig Tina Turner känd för sina välsvarvade ben, så pass att hon i intervjuer skämtade om att benen var mer kända än hennes röst. Vi ringer upp Laird Borrelli-Persson, redaktör för amerikanska Vogues arkiv, som tittat närmare på fascinationen för ben, och vi frågar den personliga tränaren Moa Vikström hur man kan tänkas gå tillväga för att uppnå dem.På 1980-talet bytte Tina Turner stil, och ett nytt material gjorde entré: läder. Och hon uppskattade lädret för sina praktiska kvalitéer. "På läderkläder syns inte svett och smuts lika tydligt" berättar Tina Turner i sin självbiografi. Hon började klä sig i läderbrallor och skinnpaj, och använde gärna motorcyklar som rekvisita till skivomslag. För motorcykelförare är klädseln essentiell. Vi träffar Karin Pontén, grundaren till klubben Bike Babes, och som också hon har en nära relation till läder, men som säger att den stora utmaningen för kvinnliga mc-förare är att just hitta bra kläder.

Med superkorta klänningar, otroliga peruker och tajta läderbrallor förvandlade Tina Turner sig själv till en superstjärna. I veckans Stil gläntar vi på dörren till hennes garderob. Den 23 maj i år avled den legendariska artisten Tina Turner, och sedan dess har oräkneliga artiklar och inslag producerats som berättar om hennes fantastiska karriär. Men, även om mycket har skrivits om Tina Turner och hennes liv, så har förvånansvärt lite handlat om hennes scenkläder. För de var väldigt väl valda – av henne själv. Det var korta kjolar och klänningar. Eller, superkorta. De gav inte bara Tina Turner rörelsefrihet, utan hjälpte också till att skapa en persona som utstrålade kraft och energi – och, förstås, sexighet. Men sexighet, har hon berättat, var egentligen inte hennes huvudsakliga mål med sin klädsel. Om det och mycket mer berättar vi i veckans Stil, där vi gör slag i saken och ägnar avsnittet åt Tina Turners garderob.Om den pratar vi med stylisten Wayne Scot Lukas, som under många år arbetade med Tina Turner. Det var på 90-talet han fick chansen att klä henne till ett reklamjobb och magasinsomslag, men det ledde till den åtråvärda positionen som hennes turnéstylist.Utöver sina kläder så gjorde sig Tina Turner känd för sina välsvarvade ben, så pass att hon i intervjuer skämtade om att benen var mer kända än hennes röst. Vi ringer upp Laird Borrelli-Persson, redaktör för amerikanska Vogues arkiv, som tittat närmare på fascinationen för ben, och vi frågar den personliga tränaren Moa Vikström hur man kan tänkas gå tillväga för att uppnå dem.På 1980-talet bytte Tina Turner stil, och ett nytt material gjorde entré: läder. Och hon uppskattade lädret för sina praktiska kvalitéer. "På läderkläder syns inte svett och smuts lika tydligt" berättar Tina Turner i sin självbiografi. Hon började klä sig i läderbrallor och skinnpaj, och använde gärna motorcyklar som rekvisita till skivomslag. För motorcykelförare är klädseln essentiell. Vi träffar Karin Pontén, grundaren till klubben Bike Babes, och som också hon har en nära relation till läder, men som säger att den stora utmaningen för kvinnliga mc-förare är att just hitta bra kläder.

Tina Turners garderob – nyckeln till hennes långa och framgångsrika karriär

Plagget behöver inte se mycket ut för världen. Det kan vara slitet och omodernt. Men ändå vara det allra viktigaste för sin ägare, eftersom varje fiber blivit laddad med minnen och känslor. En luggsliten kjol, en omodern festblåsa, en simpel t-shirt. Det är inte alltid exklusiva plagg som är de mest betydelsefulla i garderoben. Kläder som framkallar andras slängiver kan vara de som det vore allra mest smärtsamt att förlora. För de plaggen är långt mycket mer än bara sin design och sina fibrer – de kan bära på våra minnen, och även representera personer som varit oss kära. I veckans Stil beger vi oss in i garderoben och berättar historier om plagg som för sina ägare är långt mycket mer än bara kläder.Vi träffar konstnären och professorn i textil Maja Gunn, som i sitt konstnärskap ägnat mycket tid åt att undersöka just kläder och minnen; vi pratar med skribenten Aleksa Brown om hur hon använde sina plagg för att klä sig ur hjärtesorg och vi tittar vi närmar på ett av hoten mot älsklingskläderna, nämligen skadedjuren. Vi berättar också historien om en oväntad modegåva och beger oss ut i den gassande junisolen för att fråga folk på stan vilka deras mest betydelsefulla plagg är.

Plagget behöver inte se mycket ut för världen. Det kan vara slitet och omodernt. Men ändå vara det allra viktigaste för sin ägare, eftersom varje fiber blivit laddad med minnen och känslor. En luggsliten kjol, en omodern festblåsa, en simpel t-shirt. Det är inte alltid exklusiva plagg som är de mest betydelsefulla i garderoben. Kläder som framkallar andras slängiver kan vara de som det vore allra mest smärtsamt att förlora. För de plaggen är långt mycket mer än bara sin design och sina fibrer – de kan bära på våra minnen, och även representera personer som varit oss kära. I veckans Stil beger vi oss in i garderoben och berättar historier om plagg som för sina ägare är långt mycket mer än bara kläder.Vi träffar konstnären och professorn i textil Maja Gunn, som i sitt konstnärskap ägnat mycket tid åt att undersöka just kläder och minnen; vi pratar med skribenten Aleksa Brown om hur hon använde sina plagg för att klä sig ur hjärtesorg och vi tittar vi närmar på ett av hoten mot älsklingskläderna, nämligen skadedjuren. Vi berättar också historien om en oväntad modegåva och beger oss ut i den gassande junisolen för att fråga folk på stan vilka deras mest betydelsefulla plagg är.

Kläderna vi aldrig kastar – historier om betydelsefulla plagg som väcker minnen och känslor till liv

Talesättet "Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor" behöver revideras, för i Hollywood talas det om ett nytt mjukare mansideal. Säg 'bye bye' till bad boys  nu våras det för snälla killar.  Ted Lasso, Keanu Reeves och Pedro Pascal, för att nämna några av de många exempel som lyfts fram på hur snälla män nu premieras inom film och i tv-serier. Veckans Stil tittar närmare på stilen hos (några av) de fiktiva och högst verkliga män som uppmärksammas lite extra just nu. Det är män som får pulsen att höjas på somliga, genom att vara just snälla och schyssta killar, utan något besvärande bagage i fråga om taskig kvinnosyn.För efter #MeToo – då de mer sjaskiga sidorna av flera av forna tiders sexsymboler avslöjades – gäller det att hitta mer oproblematiska killar att lyfta fram. Stjärnor med fläckfritt rykte såsom Keanu Reeves har fått en revival, och manusförfattare till filmer och tv-serier kämpar med att skapa manliga karaktärer som är sexiga, men som på samma gång inte får kvinnor att vilja lägga benen på ryggen och springa så långt bort som möjligt – eller att vilja ge dem en snyting.Under årets första halva är det ett namn som återkommit som huvudsakligt exempel på det nya mansidealet. Nämligen skådespelaren Pedro Pascal, som efter en lång och trägen karriär, vid 47 års ålder lyckades slå igenom stort. Med en av huvudrollerna i tv-serien The last of us satte han både hjärtan, såväl som internet i brand. Med nöjesjournalisterna Michelle Hallström och Markus Larsson diskuterar vi vårens Pedro Pascal-feber, och vad den beror på.Vid sidan av filmen och tv-seriernas sfär, så syns naturligtvis även män inom modevärlden. Vi tittar närmare på hur idealen för den manliga modellen utvecklats, och pratar med tidningen Café modechef Daniel Lindström och modellagenturen Nisch medgrundare Mathias Fältmarsch. Medan det bland kvinnliga modeller tillkommit vad som kallas för en 'curve' kategori, så är det ännu högst ovanligt att kurviga manskroppar syns på modevisningarna.Vi får också lära oss mer om förförelsens konst. För när det kommer till att vara en tjejtjusare, charmör eller casanova så handlar det långt ifrån bara om utseende, pengar eller makt. Det kunde författaren Betsy Prioleau konstatera efter att hon försökt gå till botten med vad det är som gör att vissa tillsynes ordinära män lyckas få mängder av kvinnor på fall. Hennes upptäckter går att läsa i boken Swoon: Great Seducers and Why Women Love Them. Vi ringer upp henne och ber henne berätta om dessa män med närmast en superkraft när det kommer till att förföra.Dessutom djupdyker vi in i pappastilen, för på senare år försöker fler fäder stå emot det traditionella funktionella pappamodet, för att istället fortsätta hålla stilen. Något som kan vara svårare sagt än gjort.

Talesättet "Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor" behöver revideras, för i Hollywood talas det om ett nytt mjukare mansideal. Säg 'bye bye' till bad boys nu våras det för snälla killar. Ted Lasso, Keanu Reeves och Pedro Pascal, för att nämna några av de många exempel som lyfts fram på hur snälla män nu premieras inom film och i tv-serier. Veckans Stil tittar närmare på stilen hos (några av) de fiktiva och högst verkliga män som uppmärksammas lite extra just nu. Det är män som får pulsen att höjas på somliga, genom att vara just snälla och schyssta killar, utan något besvärande bagage i fråga om taskig kvinnosyn.För efter #MeToo – då de mer sjaskiga sidorna av flera av forna tiders sexsymboler avslöjades – gäller det att hitta mer oproblematiska killar att lyfta fram. Stjärnor med fläckfritt rykte såsom Keanu Reeves har fått en revival, och manusförfattare till filmer och tv-serier kämpar med att skapa manliga karaktärer som är sexiga, men som på samma gång inte får kvinnor att vilja lägga benen på ryggen och springa så långt bort som möjligt – eller att vilja ge dem en snyting.Under årets första halva är det ett namn som återkommit som huvudsakligt exempel på det nya mansidealet. Nämligen skådespelaren Pedro Pascal, som efter en lång och trägen karriär, vid 47 års ålder lyckades slå igenom stort. Med en av huvudrollerna i tv-serien The last of us satte han både hjärtan, såväl som internet i brand. Med nöjesjournalisterna Michelle Hallström och Markus Larsson diskuterar vi vårens Pedro Pascal-feber, och vad den beror på.Vid sidan av filmen och tv-seriernas sfär, så syns naturligtvis även män inom modevärlden. Vi tittar närmare på hur idealen för den manliga modellen utvecklats, och pratar med tidningen Café modechef Daniel Lindström och modellagenturen Nisch medgrundare Mathias Fältmarsch. Medan det bland kvinnliga modeller tillkommit vad som kallas för en 'curve' kategori, så är det ännu högst ovanligt att kurviga manskroppar syns på modevisningarna.Vi får också lära oss mer om förförelsens konst. För när det kommer till att vara en tjejtjusare, charmör eller casanova så handlar det långt ifrån bara om utseende, pengar eller makt. Det kunde författaren Betsy Prioleau konstatera efter att hon försökt gå till botten med vad det är som gör att vissa tillsynes ordinära män lyckas få mängder av kvinnor på fall. Hennes upptäckter går att läsa i boken Swoon: Great Seducers and Why Women Love Them. Vi ringer upp henne och ber henne berätta om dessa män med närmast en superkraft när det kommer till att förföra.Dessutom djupdyker vi in i pappastilen, för på senare år försöker fler fäder stå emot det traditionella funktionella pappamodet, för att istället fortsätta hålla stilen. Något som kan vara svårare sagt än gjort.

Snälla killar – töntiga eller trendiga stilbildare 2023?

Den är liten och syns oftast inte alls. Men den känns. Den kan glida upp och skära in. Och den finns nästan alltid där. Gör den det inte kan det bli ett himla hallå. Vi talar förstås om  trosan. I veckans Stil ägnar vi oss åt ett av garderobens mest oansenliga (och minst synliga) plagg, men som trots det har förmågan att kunna skapa allt från komfort till kontroverser – det vill säga trosan. Ett plagg som de flesta kvinnor har haft någon typ av förhållande till under de senaste hundra åren. Ja, äldre än så är faktiskt inte trosan som vi känner till den idag. Tror man, ska tilläggas. För när det gäller kläder som skyddat underlivet– som både trosor och kalsonger– är det lite klent med forskning, av olika anledningar. Underkläderna har slitits ut, förstörts eller helt enkelt inte ansetts att vara något att snacka så mycket om. Något vi i veckans avsnitt råder bot på.Vi ringer upp den australiensiska konstnären Tania Ferrier, vars underkläder på 1980-talet kom att klä stjärnor som Madonna, Naomi Campbell och Lauren Hutton. Det var inte vilka trosor som helst hon designat, utan ilskna sådana under namnet Angry Underwear. Det var trosor som var redo att bita till den som kom för nära, och vi berättar historien om idéns tillkomst på en strippklubb i New York.En svensk konstnär som tätt kommit att förknippats med trosan är Arvida Byström. När hon för lite mer än fem år sedan klädde persikor i miniatyrtrosor, kom de att beskrivas som sexig frukt. Med henne pratar vi om trosans laddning, om provocerande stringtrosband, pinsamma troskonturer och troscensur.Vi pratar också med poeten och författaren Lisa Zetterdahl om varför ett par trosor kan bli en så bra symbol för en mamma som inte längre lever.Veckans gäst är Tove Langseth, en av grundarna till underklädesmärket Closely.

Den är liten och syns oftast inte alls. Men den känns. Den kan glida upp och skära in. Och den finns nästan alltid där. Gör den det inte kan det bli ett himla hallå. Vi talar förstås om trosan. I veckans Stil ägnar vi oss åt ett av garderobens mest oansenliga (och minst synliga) plagg, men som trots det har förmågan att kunna skapa allt från komfort till kontroverser – det vill säga trosan. Ett plagg som de flesta kvinnor har haft någon typ av förhållande till under de senaste hundra åren. Ja, äldre än så är faktiskt inte trosan som vi känner till den idag. Tror man, ska tilläggas. För när det gäller kläder som skyddat underlivet– som både trosor och kalsonger– är det lite klent med forskning, av olika anledningar. Underkläderna har slitits ut, förstörts eller helt enkelt inte ansetts att vara något att snacka så mycket om. Något vi i veckans avsnitt råder bot på.Vi ringer upp den australiensiska konstnären Tania Ferrier, vars underkläder på 1980-talet kom att klä stjärnor som Madonna, Naomi Campbell och Lauren Hutton. Det var inte vilka trosor som helst hon designat, utan ilskna sådana under namnet Angry Underwear. Det var trosor som var redo att bita till den som kom för nära, och vi berättar historien om idéns tillkomst på en strippklubb i New York.En svensk konstnär som tätt kommit att förknippats med trosan är Arvida Byström. När hon för lite mer än fem år sedan klädde persikor i miniatyrtrosor, kom de att beskrivas som sexig frukt. Med henne pratar vi om trosans laddning, om provocerande stringtrosband, pinsamma troskonturer och troscensur.Vi pratar också med poeten och författaren Lisa Zetterdahl om varför ett par trosor kan bli en så bra symbol för en mamma som inte längre lever.Veckans gäst är Tove Langseth, en av grundarna till underklädesmärket Closely.

Trosan – komfortabel, kontroversiell och kommersiell som aldrig förr

Joan Collins

Hon har kallats för både nationalklenod och en bitch och har sannolikt burit de största och glittrigaste axelvaddarna som synts på TV. Nästa vecka fyller skådespelerskan Joan Collins dessutom 90 år. I veckans Stil ska vi uppmärksamma den brittiska skådespelerskan Joan Collins som alltså fyller 90 år nästa vecka. Men får det henne att slå av på takten, klä sig i mysbyxor och ta det lite lugnt? Nej. Verkligen inte.I höst ger sig Joan Collins sig istället än en gång ut på turné med en sorts talkshow på scen där hon berättar om sitt långa liv i showbusiness och låter publiken – ofta enormt hängiven – ställa frågor. "Behind the Shoulder Pads" heter föreställningen och det är också, som av en händelse, titeln på den självbiografi som släpps i samma veva.Joan Collins har jobbat nonstop sedan hon fyllde sjutton år med film och tv i både USA och England och spelat teater på både Broadway och West End. Även om rollerna under åren har varit många och varierade så kom den karaktär hon blev erbjuden att spela 1981 att förändra hennes karriär, och till stor del forma hennes framtida stil och garderob.  Rollen som Alexis Carrington i såpoperan Dynastin blev Joan Collins.I veckans program tittar vi närmare på 80-talssåpan Dynastin tillsammans med TV-kritikern Linus Fremin. Vi pratar också med dokumentärfilmaren Laura Fairrie om rivaliteten mellan Joan Collins och hennes syster, romanceförfattaren Jackie Collins. Laura Fairrie står bakom dokumentären Lady Boss: The Jackie Collins Story. Vi tittar också närmare på femme fatalens roll i kulturen tillsammans med journalisten och författaren Caroline Hainer.Veckans gäst är Michal Axel Piotrowski, skådespelare.

Hon har kallats för både nationalklenod och en bitch och har sannolikt burit de största och glittrigaste axelvaddarna som synts på TV. Nästa vecka fyller skådespelerskan Joan Collins dessutom 90 år. I veckans Stil ska vi uppmärksamma den brittiska skådespelerskan Joan Collins som alltså fyller 90 år nästa vecka. Men får det henne att slå av på takten, klä sig i mysbyxor och ta det lite lugnt? Nej. Verkligen inte.I höst ger sig Joan Collins sig istället än en gång ut på turné med en sorts talkshow på scen där hon berättar om sitt långa liv i showbusiness och låter publiken – ofta enormt hängiven – ställa frågor. "Behind the Shoulder Pads" heter föreställningen och det är också, som av en händelse, titeln på den självbiografi som släpps i samma veva.Joan Collins har jobbat nonstop sedan hon fyllde sjutton år med film och tv i både USA och England och spelat teater på både Broadway och West End. Även om rollerna under åren har varit många och varierade så kom den karaktär hon blev erbjuden att spela 1981 att förändra hennes karriär, och till stor del forma hennes framtida stil och garderob.  Rollen som Alexis Carrington i såpoperan Dynastin blev Joan Collins.I veckans program tittar vi närmare på 80-talssåpan Dynastin tillsammans med TV-kritikern Linus Fremin. Vi pratar också med dokumentärfilmaren Laura Fairrie om rivaliteten mellan Joan Collins och hennes syster, romanceförfattaren Jackie Collins. Laura Fairrie står bakom dokumentären Lady Boss: The Jackie Collins Story. Vi tittar också närmare på femme fatalens roll i kulturen tillsammans med journalisten och författaren Caroline Hainer.Veckans gäst är Michal Axel Piotrowski, skådespelare.

Joan Collins – 90 år av glitter, glamour och giftiga repliker

edie sedgwick

Edie Sedgwick var inte bara en av Andy Warhols många superstars. Hon kom också att bli en tidig it-girl, vars stil än idag återkommer som referens inom modet  inte minst hennes svarta strumpbyxor. Edie Sedgwick var redan en sorts stjärna, i egen rätt, då hon presenterades för Andy Warhol 1965. Han blev som förhäxad, likt många andra hon mötte under sitt alltför korta liv.I år skulle Edie Sedgwick ha fyllt åttio år (hon var född 1943) men, hon avled redan 1971 bara 28 år gammal. Men innan dess gjorde hon ett rejält intryck på många av dem hon mötte genom både sin look och sin livsstil.I veckans program tittar vi närmare på Andy Warhols filmer. Edie Sedgwick medverkade i flera av dem. Vi pratar med Lena Essling, intendent på Moderna Museet, om Andy Warhols filmkonst. Vi diskuterar också fenomenet "it-girls" med poddaren Myrna Lorentzson. Och så tar vi en titt på plagget som Edie Sedgwick starkt kom att förknippas med – strumpbyxor. I november 1965 skrev till och med den då enormt inflytelserika tidningen Life Magazine en artikel om att Edie Sedgwick med sina långa smäckra ben hade gjort mer för att popularisera svarta strumpbyxor än vad självaste Hamlet gjort.Veckans gäst är Annina Rabe, kulturskribent.

Edie Sedgwick var inte bara en av Andy Warhols många superstars. Hon kom också att bli en tidig it-girl, vars stil än idag återkommer som referens inom modet inte minst hennes svarta strumpbyxor. Edie Sedgwick var redan en sorts stjärna, i egen rätt, då hon presenterades för Andy Warhol 1965. Han blev som förhäxad, likt många andra hon mötte under sitt alltför korta liv.I år skulle Edie Sedgwick ha fyllt åttio år (hon var född 1943) men, hon avled redan 1971 bara 28 år gammal. Men innan dess gjorde hon ett rejält intryck på många av dem hon mötte genom både sin look och sin livsstil.I veckans program tittar vi närmare på Andy Warhols filmer. Edie Sedgwick medverkade i flera av dem. Vi pratar med Lena Essling, intendent på Moderna Museet, om Andy Warhols filmkonst. Vi diskuterar också fenomenet "it-girls" med poddaren Myrna Lorentzson. Och så tar vi en titt på plagget som Edie Sedgwick starkt kom att förknippas med – strumpbyxor. I november 1965 skrev till och med den då enormt inflytelserika tidningen Life Magazine en artikel om att Edie Sedgwick med sina långa smäckra ben hade gjort mer för att popularisera svarta strumpbyxor än vad självaste Hamlet gjort.Veckans gäst är Annina Rabe, kulturskribent.

Edie Sedgwick – 1960-talets mesta it-girl och prototypen för dagens influencers

Elvis, Churchill, Gigi Hadid  alla tre overallentusiaster. Plagget som förenar byxa och tröja, väcker både vällust och fasa. Den har kommit och gått inom modet, men overallen har aldrig riktigt försvunnit. Denna veckan synar vi ett bokstavligt talat slitstarkt plagg i sömmarna – overallen. Eller coverall, boiler suit, onesie eller jumpsuit som man också kan säga. Gränserna plaggen emellan är inte alltid lätta att dra. Men så har också overallen en lång och brokig historia där den gått från arbetarplagg till militärplagg till fritidsplagg till unisexsymbol till partyplagg till att idag bli lite vad man själv gör den till. Inom modet har populariteten gått upp och ner, men de senaste åren har den börjat synas alltmer, igen. Även stora exklusiva modemärken som Hermès, Chanel, Alexander McQueen – och många andra också – erbjuder just overaller till både våren och hösten.Vi träffar maskören och designern Cajsa Jackson, som länge kände att det var något som fattades i hennes garderob. När hon en dag sprang på en begagnad limegrön alpinoverall, förstod hon att det var just en overall hon saknat och bestämde sig för att designa sin egen.Vi berättar även historien om de 'overallklubbar' som under 1920-talet poppade upp i USA. Overallen i fråga var i blå denim, annars främst associerat med farmare och arbetare. Men i protest mot skyhöga klädpriser – gjorde långt många fler det aktiva valet att enbart bära overall. Vi ringer upp historikern Dave Tabler som berättar om klubbarna.Vi beger oss även till utställningen Konst + Maskin – Utmanarna under 1920-talet på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm. För där går just nu att se fyra overaller, som sommaren 1929 blev en svensk modenyhet för kvinnor. För då lanserades en overallserie under namnet Camp-Ahla-overallen av det unga designparet Astri och Erling Richard. Vi träffar Marianne Larsson, intendent på Nordiska Museet, som berättar historien om overallen som låg i tiden på 1920-talet.Veckans gäst är Lotta Lewenhaupt, modejournalist och författare till ett flertal böcker om mode.

Elvis, Churchill, Gigi Hadid alla tre overallentusiaster. Plagget som förenar byxa och tröja, väcker både vällust och fasa. Den har kommit och gått inom modet, men overallen har aldrig riktigt försvunnit. Denna veckan synar vi ett bokstavligt talat slitstarkt plagg i sömmarna – overallen. Eller coverall, boiler suit, onesie eller jumpsuit som man också kan säga. Gränserna plaggen emellan är inte alltid lätta att dra. Men så har också overallen en lång och brokig historia där den gått från arbetarplagg till militärplagg till fritidsplagg till unisexsymbol till partyplagg till att idag bli lite vad man själv gör den till. Inom modet har populariteten gått upp och ner, men de senaste åren har den börjat synas alltmer, igen. Även stora exklusiva modemärken som Hermès, Chanel, Alexander McQueen – och många andra också – erbjuder just overaller till både våren och hösten.Vi träffar maskören och designern Cajsa Jackson, som länge kände att det var något som fattades i hennes garderob. När hon en dag sprang på en begagnad limegrön alpinoverall, förstod hon att det var just en overall hon saknat och bestämde sig för att designa sin egen.Vi berättar även historien om de 'overallklubbar' som under 1920-talet poppade upp i USA. Overallen i fråga var i blå denim, annars främst associerat med farmare och arbetare. Men i protest mot skyhöga klädpriser – gjorde långt många fler det aktiva valet att enbart bära overall. Vi ringer upp historikern Dave Tabler som berättar om klubbarna.Vi beger oss även till utställningen Konst + Maskin – Utmanarna under 1920-talet på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm. För där går just nu att se fyra overaller, som sommaren 1929 blev en svensk modenyhet för kvinnor. För då lanserades en overallserie under namnet Camp-Ahla-overallen av det unga designparet Astri och Erling Richard. Vi träffar Marianne Larsson, intendent på Nordiska Museet, som berättar historien om overallen som låg i tiden på 1920-talet.Veckans gäst är Lotta Lewenhaupt, modejournalist och författare till ett flertal böcker om mode.

Overallen – både drömplagg och djävulsk fälla

Genom livet bär vi en rad olika dräkter, både i yrkeslivet och privat. I veckans Stil berättar vi historier om några av dem  och vilka vi blir när vi sätter dräkterna på oss. I veckans program träffar vi prästen Camilla Lif, som ser sin yrkesdräkt som något både löftesrikt och stärkande. Vi undersöker varför vissa yrkesgrupper, så som flygvärdinnan, polisen och sjuksköterskan, blir sexualiserade. Har det med kläderna att göra? Vi pratar med Ida De Wit Sandström, doktor i tjänstevetenskap, och den före detta sjuksköterskan Irma Lindström Kjellberg. Historikern Henric Bagerius berättar om hur den så kallade Sverigedräkten kom till och så besöker vi en värld full av kramgoa djurdräkter i mjuk fuskpäls. Vi gör även ett kort återbesök hos skräddaren Inger Löwe, som både syr upp och hyr ut historiska dräkter.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Genom livet bär vi en rad olika dräkter, både i yrkeslivet och privat. I veckans Stil berättar vi historier om några av dem och vilka vi blir när vi sätter dräkterna på oss. I veckans program träffar vi prästen Camilla Lif, som ser sin yrkesdräkt som något både löftesrikt och stärkande. Vi undersöker varför vissa yrkesgrupper, så som flygvärdinnan, polisen och sjuksköterskan, blir sexualiserade. Har det med kläderna att göra? Vi pratar med Ida De Wit Sandström, doktor i tjänstevetenskap, och den före detta sjuksköterskan Irma Lindström Kjellberg. Historikern Henric Bagerius berättar om hur den så kallade Sverigedräkten kom till och så besöker vi en värld full av kramgoa djurdräkter i mjuk fuskpäls. Vi gör även ett kort återbesök hos skräddaren Inger Löwe, som både syr upp och hyr ut historiska dräkter.Veckans programledare är Erik Sjölin.

Prästkappor, Sverigedräkter och sjuksköterskor i kortkorta rockar – fyra historier om dräkter (och vad de gör med oss)

Miriam Leslie

Dyra kläder och smak för diamanter. Fyra äkta män, oräkneliga älskare och ännu fler hemligheter. Men framförallt hade Miriam Leslie ett imponerande affärssinne som gjorde henne till mediemogul. I slutet av 1800-talet styrdes USA:s största tidningsförlag med järnhand av en ultrafeminint klädd kvinna, i siden och spets. Hennes namn var Miriam Leslie och att hon lyckats nå den positionen var långt från självklart.Hon levde vad som i USA skulle beskrivas som "den amerikanska drömmen". Från att med största sannolikhet börjat sin bana som lyxprostituerad, blev hon en tidningsdrottning. Dessutom en synnerligen tjusigt klädd sådan. Alltid i det senaste (och dyraste) modet. Omsorgsfullt vårdade hon bilden av sig själv som en ”perfekt dam”, som talade tyst och lät männen prata på.Men, under denna glamorösa yta dolde sig hela tiden något helt annat. Hon var nämligen en extremt skicklig affärskvinna som drevs av en enorm aptit på rikedom och makt. Och det fick hon, till slut. För hon lyckades vända förlaget från förfall till framgång. Det till trots har hennes öde idag, bland många, fallit i glömska.I veckans Stil ringer vi upp Bon Magazines chefredaktör Daniel Björk för att diskutera en annan mediefamiljs kläder. Närmare bestämt den nedtonade lyxstil som syns på den fiktiva familjen Roy i tv-serien Succession, som nu är inne på sin fjärde och sista säsong. I Miriam Leslies unga år tog en aktris och kurtisan vid namn Lola Montez henne under sina vingar. Den legendariska performern lärde Miriam att tala, gestikulera och gå som en dam. Hon såg även till att hon fick en helt ny garderob, och kunskap om vad kläder kan göra för en kvinna. Lola Montez öde har framgångsrikt förevigats i en låt av hårdrocksbandet Volbeat. Bandet sångare Micheal Poulsen berättar för oss Lola Montez historia.På vägen mot ledarrollen för tidningsförlaget hade Miriam Leslie rollen som redaktör för magasinet Frank Leslie's Lady's Magazine, och hennes känsla för stil och moderådgivning har gjort att hon kallats för sin tids Anna Wintour. Att guida när det kommer till det här med stil var möjligtvis lättare på 1800-talet, då trenderna var färre och mer långsamt skiftande. Med Plaza Magazines chefredaktör Robert Nordberg diskuterar vi varför allt och lite till nu samtidigt tycks vara på modet. Vi ringer även upp journalisten och författaren Ebba Kleberg von Sydow som i podden Säker Stil ger moderåd, och hon säger att samtidigt som frågorna blir allt fler är det är svårare än någonsin att komma med raka svar.Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare.

Dyra kläder och smak för diamanter. Fyra äkta män, oräkneliga älskare och ännu fler hemligheter. Men framförallt hade Miriam Leslie ett imponerande affärssinne som gjorde henne till mediemogul. I slutet av 1800-talet styrdes USA:s största tidningsförlag med järnhand av en ultrafeminint klädd kvinna, i siden och spets. Hennes namn var Miriam Leslie och att hon lyckats nå den positionen var långt från självklart.Hon levde vad som i USA skulle beskrivas som "den amerikanska drömmen". Från att med största sannolikhet börjat sin bana som lyxprostituerad, blev hon en tidningsdrottning. Dessutom en synnerligen tjusigt klädd sådan. Alltid i det senaste (och dyraste) modet. Omsorgsfullt vårdade hon bilden av sig själv som en ”perfekt dam”, som talade tyst och lät männen prata på.Men, under denna glamorösa yta dolde sig hela tiden något helt annat. Hon var nämligen en extremt skicklig affärskvinna som drevs av en enorm aptit på rikedom och makt. Och det fick hon, till slut. För hon lyckades vända förlaget från förfall till framgång. Det till trots har hennes öde idag, bland många, fallit i glömska.I veckans Stil ringer vi upp Bon Magazines chefredaktör Daniel Björk för att diskutera en annan mediefamiljs kläder. Närmare bestämt den nedtonade lyxstil som syns på den fiktiva familjen Roy i tv-serien Succession, som nu är inne på sin fjärde och sista säsong. I Miriam Leslies unga år tog en aktris och kurtisan vid namn Lola Montez henne under sina vingar. Den legendariska performern lärde Miriam att tala, gestikulera och gå som en dam. Hon såg även till att hon fick en helt ny garderob, och kunskap om vad kläder kan göra för en kvinna. Lola Montez öde har framgångsrikt förevigats i en låt av hårdrocksbandet Volbeat. Bandet sångare Micheal Poulsen berättar för oss Lola Montez historia.På vägen mot ledarrollen för tidningsförlaget hade Miriam Leslie rollen som redaktör för magasinet Frank Leslie's Lady's Magazine, och hennes känsla för stil och moderådgivning har gjort att hon kallats för sin tids Anna Wintour. Att guida när det kommer till det här med stil var möjligtvis lättare på 1800-talet, då trenderna var färre och mer långsamt skiftande. Med Plaza Magazines chefredaktör Robert Nordberg diskuterar vi varför allt och lite till nu samtidigt tycks vara på modet. Vi ringer även upp journalisten och författaren Ebba Kleberg von Sydow som i podden Säker Stil ger moderåd, och hon säger att samtidigt som frågorna blir allt fler är det är svårare än någonsin att komma med raka svar.Veckans gäst är Per Svensson, journalist och författare.

Miriam Leslie – den modemedvetna mediemogulen som slog männen med häpnad

Gräver djupt i det ytliga.Ansvarig utgivare: Nina Glans

Gräver djupt i det ytliga. Ansvarig utgivare: Nina Glans

Stil

Grace Coddington

Med sitt knallröda hår, porslinsvita hy, vinröda läppar och svarta kläder blev Grace Coddington 2009 världens mest igenkända moderedaktör. Det var tack vare dokumentären "The September Issue", i vilken man fick följa den mäktiga chefredaktören för amerikanska Vogue, Anna Wintour, då hon förberedde tidningens stora höstmodenummer. Men det var inte hon som fick mest uppmärksamhet när filmen hade premiär, det var hennes "sidekick" Grace Coddington. Innan Grace Coddington började på amerikanska Vogue hade hon arbetat länge i branschen, på olika sätt. Först som fotomodell, och sen som stylist på brittiska Vouge. Det var där som hennes karriär bakom kameran tog fart. Efter 19 år på brittiska Vogue tog hon 1987 sig över Atlanten för att istället bosätta sig i New York. Där började Grace Coddington och Anna Wintour arbeta, sida vid sida – och det ända sedan Anna Wintour tillträdde som chefredaktör på amerikanska Vouge, 1988. Deras relation har liknats vid Björn Borgs och John McEnroes – superproffs på hög nivå som har fajtats, men alltid behövt varandra för att hålla sig på tårna, och bli bättre. Det har också varit en kamp om konstnärlighet, kontra kommersiella intressen. Och det är Grace som slagits för att ge fantasin utrymme. Men förra året slutade Grace Coddington på amerikanska Vouge, efter nästan 30 år. Hon lämnade sitt kontor hos Condé Nast för nya uppdrag, även om hon fortfarande har en fot kvar på tidningen. Tack vare sin långa erfarenhet – och stora kunskap – har den idag 76-åriga Grace Coddington samlat på sig en hel del kreddpoäng i modebranschen. Hon har arbetat med alla världsberömda modefotografer och modeller värda namnet. Men det hon är mest känd för är att med dramatisk, drömlik och fantasifull styling lyft modereportaget till nya höjder. I hennes värld är allt möjligt, och alla ställer upp. I veckans Stil möter Susanne Ljung Grace Coddington för en djupgående intervju om hur modevärlden har förändrats under hennes tid, om varför hon nu vill göra en film om katter och varför dåligt väder är den bästa förutsättningen för kreativitet.

Med sitt knallröda hår, porslinsvita hy, vinröda läppar och svarta kläder blev Grace Coddington 2009 världens mest igenkända moderedaktör. Det var tack vare dokumentären "The September Issue", i vilken man fick följa den mäktiga chefredaktören för amerikanska Vogue, Anna Wintour, då hon förberedde tidningens stora höstmodenummer. Men det var inte hon som fick mest uppmärksamhet när filmen hade premiär, det var hennes "sidekick" Grace Coddington. Innan Grace Coddington började på amerikanska Vogue hade hon arbetat länge i branschen, på olika sätt. Först som fotomodell, och sen som stylist på brittiska Vouge. Det var där som hennes karriär bakom kameran tog fart. Efter 19 år på brittiska Vogue tog hon 1987 sig över Atlanten för att istället bosätta sig i New York. Där började Grace Coddington och Anna Wintour arbeta, sida vid sida – och det ända sedan Anna Wintour tillträdde som chefredaktör på amerikanska Vouge, 1988. Deras relation har liknats vid Björn Borgs och John McEnroes – superproffs på hög nivå som har fajtats, men alltid behövt varandra för att hålla sig på tårna, och bli bättre. Det har också varit en kamp om konstnärlighet, kontra kommersiella intressen. Och det är Grace som slagits för att ge fantasin utrymme. Men förra året slutade Grace Coddington på amerikanska Vouge, efter nästan 30 år. Hon lämnade sitt kontor hos Condé Nast för nya uppdrag, även om hon fortfarande har en fot kvar på tidningen. Tack vare sin långa erfarenhet – och stora kunskap – har den idag 76-åriga Grace Coddington samlat på sig en hel del kreddpoäng i modebranschen. Hon har arbetat med alla världsberömda modefotografer och modeller värda namnet. Men det hon är mest känd för är att med dramatisk, drömlik och fantasifull styling lyft modereportaget till nya höjder. I hennes värld är allt möjligt, och alla ställer upp. I veckans Stil möter Susanne Ljung Grace Coddington för en djupgående intervju om hur modevärlden har förändrats under hennes tid, om varför hon nu vill göra en film om katter och varför dåligt väder är den bästa förutsättningen för kreativitet.

Susanne Ljung möter Grace Coddington – världens främsta moderedaktör

I veckans Stil är vi på plats i London i sällskap med en musikalisk man vars särpräglade stil, ifråga om både gitarrspel och garderobsval, kom att finslipas här  Jimi Hendrix. I London bodde denne världsberömde artist på Brook Street i Mayfair, i samma hus som kompositören Georg Friedrich Händel, som vi berättade om i förra veckans program, om än något senare. Händel checkade ut 1759, Hendrix flyttade in 1968.Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London”. I veckans program är vi där och går husesyn för att se hur lägenheten som Jimi Hendrix hade här egentligen såg ut, och var inredd. Den är nämligen rekonstruerad, och det med hjälp av den flickvän han då hade – och som fortfarande lever och har hälsan – Kathy Etchingham.Jimi Hendrix kom till London i september 1966 och hans popularitet steg snabbt i staden. Lika fort spreds ryktet om att han var något att se, på scen. Han dunkade gitarren i golvet, spelade på strängarna med tänderna, och med gitarren bakom ryggen – upp och ner.Det var inte bara Jimi Hendrix sätt att spela gitarr som fascinerade. Det gjorde även hans sätt att klä sig. Även om många musiker i London under det sena 60-talet bar uppseendeväckande färgstarka plagg så var Jimi Hendrix något alldeles extra. En tidning jämförde honom – och hans bandmedlemmar, som anammade hans stil – med paradisfåglar när de kom gående på Heathrows flygplats klädda i sammetsbyxor, färgglada sjalar, silversmycken, blommiga blusar och slokhattar.Ett annat plagg som Jimi Hendrix ofta bar var uniformsjacka och i veckans program tittar vi närmare på hur detta plagg har använts inom musik- och populärkultur genom historien. Vi pratar också med James Spooner som 2003 gjorde dokumentärfilmen ”Afropunk” – en film om att vara svart punkare i en övervägande vit subkultur.

I veckans Stil är vi på plats i London i sällskap med en musikalisk man vars särpräglade stil, ifråga om både gitarrspel och garderobsval, kom att finslipas här Jimi Hendrix. I London bodde denne världsberömde artist på Brook Street i Mayfair, i samma hus som kompositören Georg Friedrich Händel, som vi berättade om i förra veckans program, om än något senare. Händel checkade ut 1759, Hendrix flyttade in 1968.Idag är huset ett museum med namnet ”Händel and Hendrix in London”. I veckans program är vi där och går husesyn för att se hur lägenheten som Jimi Hendrix hade här egentligen såg ut, och var inredd. Den är nämligen rekonstruerad, och det med hjälp av den flickvän han då hade – och som fortfarande lever och har hälsan – Kathy Etchingham.Jimi Hendrix kom till London i september 1966 och hans popularitet steg snabbt i staden. Lika fort spreds ryktet om att han var något att se, på scen. Han dunkade gitarren i golvet, spelade på strängarna med tänderna, och med gitarren bakom ryggen – upp och ner.Det var inte bara Jimi Hendrix sätt att spela gitarr som fascinerade. Det gjorde även hans sätt att klä sig. Även om många musiker i London under det sena 60-talet bar uppseendeväckande färgstarka plagg så var Jimi Hendrix något alldeles extra. En tidning jämförde honom – och hans bandmedlemmar, som anammade hans stil – med paradisfåglar när de kom gående på Heathrows flygplats klädda i sammetsbyxor, färgglada sjalar, silversmycken, blommiga blusar och slokhattar.Ett annat plagg som Jimi Hendrix ofta bar var uniformsjacka och i veckans program tittar vi närmare på hur detta plagg har använts inom musik- och populärkultur genom historien. Vi pratar också med James Spooner som 2003 gjorde dokumentärfilmen ”Afropunk” – en film om att vara svart punkare i en övervägande vit subkultur.

Jimi Hendrix – en elektrisk mix av mode och musik

Det har talats om en stark keramiktrend de senaste åren. Intresset för keramik och handgjorda objekt har ökat och de har setts i inredningstidningar, på gallerier och museer och i trendiga butiker. I veckans specialprogram får vi höra fyra historier om saker som går att skapa med lera som utgångspunkt – vaser, skulpturer, figuriner, porslin och mosaikverk. Vi möter människor som både skapar och samlar på dessa saker. Vi pratar med keramikerna Tove Tengå och Anders Arhoj om tjusningen med lera och keramik. Vi berättar också hur svenskt porslin från 1950-talet blev hett eftertraktade samlarobjekt. Vi pratar med Otilia Bogen, porslinssamlare, och Viveca Carlsson, chefredaktör på magasinet Scandinavian Retro, som vet mer om den saken. Vi träffar även konstnären och keramikern Alexander Tallén. Han har fått stor uppmärksamhet för sina figuriner, som skildrar moderna människor i frysta ögonblicksbilder. Han inspireras av 1700-talets porslinsfiguriner i rokokostil. Och så beger vi oss till Puerto Ricos huvudstad San Juan och träffar mosaikkonstnären Celso Gonzales som har skapat över 200 mosaikverk runt om i världen. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Det har talats om en stark keramiktrend de senaste åren. Intresset för keramik och handgjorda objekt har ökat och de har setts i inredningstidningar, på gallerier och museer och i trendiga butiker. I veckans specialprogram får vi höra fyra historier om saker som går att skapa med lera som utgångspunkt – vaser, skulpturer, figuriner, porslin och mosaikverk. Vi möter människor som både skapar och samlar på dessa saker. Vi pratar med keramikerna Tove Tengå och Anders Arhoj om tjusningen med lera och keramik. Vi berättar också hur svenskt porslin från 1950-talet blev hett eftertraktade samlarobjekt. Vi pratar med Otilia Bogen, porslinssamlare, och Viveca Carlsson, chefredaktör på magasinet Scandinavian Retro, som vet mer om den saken. Vi träffar även konstnären och keramikern Alexander Tallén. Han har fått stor uppmärksamhet för sina figuriner, som skildrar moderna människor i frysta ögonblicksbilder. Han inspireras av 1700-talets porslinsfiguriner i rokokostil. Och så beger vi oss till Puerto Ricos huvudstad San Juan och träffar mosaikkonstnären Celso Gonzales som har skapat över 200 mosaikverk runt om i världen. Veckans programledare är Erik Sjölin.

Den magiska leran – fyra historier om keramik

Mr Blackwell var en amerikansk designer som gjorde sig ett namn, och en förmögenhet, genom att börja kritisera kläder som kända människor bar offentligt. Elizabeth Taylor liknades ett år vid en ”exklusiv tandkrämstub som klämts på mitten”. Barbra Streisand blev kallad för ”en maskulin version av Frankensteins brud” och skådisen Joan Collins för ”en förbrukad julgran”. Även en artist som Björk hamnade på listan år 2000 med anledning av filmen ”Dancer in the dark”- Motiveringen löd ”hon inte bara dansar i mörkret, hon klär sig även där”. Mr Blackwells lista över årets tio sämst klädda blev ett fenomen som spreds vida kring, och fick till följd att det tidigare så hovsamma sättet att skriva om kändisar, och deras kläder, började luckras upp.  Tidigare hade ett försonande skimmer lagts över det mesta de burit. Men nu blev det inte bara okej att gradera och kritisera plagg som kända människor bar, det blev också mäkta populärt. I synnerhet om det gjordes med bitsk humor, som Mr Blackwell blev känd för att ha. I veckans stil pratar vi modekritik med den brittiska moderedaktören Neve Gill och den svenska modejournalisten Daniel Björk. Vi pratar också med filosofen Jonna Bornemark om vårt sätt att dela ut "likes" i sociala medier och vad det får för konsekvenser för vår kreativitet. Vi tar också en närmare titt på den så kallade "pappastilen".

Mr Blackwell var en amerikansk designer som gjorde sig ett namn, och en förmögenhet, genom att börja kritisera kläder som kända människor bar offentligt. Elizabeth Taylor liknades ett år vid en ”exklusiv tandkrämstub som klämts på mitten”. Barbra Streisand blev kallad för ”en maskulin version av Frankensteins brud” och skådisen Joan Collins för ”en förbrukad julgran”. Även en artist som Björk hamnade på listan år 2000 med anledning av filmen ”Dancer in the dark”- Motiveringen löd ”hon inte bara dansar i mörkret, hon klär sig även där”. Mr Blackwells lista över årets tio sämst klädda blev ett fenomen som spreds vida kring, och fick till följd att det tidigare så hovsamma sättet att skriva om kändisar, och deras kläder, började luckras upp.  Tidigare hade ett försonande skimmer lagts över det mesta de burit. Men nu blev det inte bara okej att gradera och kritisera plagg som kända människor bar, det blev också mäkta populärt. I synnerhet om det gjordes med bitsk humor, som Mr Blackwell blev känd för att ha. I veckans stil pratar vi modekritik med den brittiska moderedaktören Neve Gill och den svenska modejournalisten Daniel Björk. Vi pratar också med filosofen Jonna Bornemark om vårt sätt att dela ut "likes" i sociala medier och vad det får för konsekvenser för vår kreativitet. Vi tar också en närmare titt på den så kallade "pappastilen".

Mr Blackwell – modevärldens första, och mest fruktade, influencer?

Den nyligen bortgångna souldrottningen Aretha Franklin var med rätta firad och hyllad för sin sångstil och sitt artisteri, men hennes garderob har det däremot pratats desto mindre om. Aretha Franklin var, på många sätt, en unik artist – även i sättet hon klädde sig på. För till skillnad från många andra artister följde Aretha Franklin sällan några modetrender, om alls. Inte sällan drev hon sina medarbetare till förtvivlan genom sin ovilja att lyssna på tips och råd om kläder att bära på scen eller skivomslag. Aretha Franklin satte med stort självförtroende på sig det hon själv tyckte var snyggt, vilket inte alltid var förenligt med vad som vid olika tider betraktats som ”rätt i tiden” eller korrekt för en kvinna i hennes storlek, eller ålder, att bära. I veckans program pratar vi med upphovsmannen till Aretha Franklins mest berömda hatt, Luke Song. Vi pratar också feministiska kamplåtar med författaren och musikjournalisten Anna Charlotta Gunnarson. Veckans gäst är David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Den nyligen bortgångna souldrottningen Aretha Franklin var med rätta firad och hyllad för sin sångstil och sitt artisteri, men hennes garderob har det däremot pratats desto mindre om. Aretha Franklin var, på många sätt, en unik artist – även i sättet hon klädde sig på. För till skillnad från många andra artister följde Aretha Franklin sällan några modetrender, om alls. Inte sällan drev hon sina medarbetare till förtvivlan genom sin ovilja att lyssna på tips och råd om kläder att bära på scen eller skivomslag. Aretha Franklin satte med stort självförtroende på sig det hon själv tyckte var snyggt, vilket inte alltid var förenligt med vad som vid olika tider betraktats som ”rätt i tiden” eller korrekt för en kvinna i hennes storlek, eller ålder, att bära. I veckans program pratar vi med upphovsmannen till Aretha Franklins mest berömda hatt, Luke Song. Vi pratar också feministiska kamplåtar med författaren och musikjournalisten Anna Charlotta Gunnarson. Veckans gäst är David Thurfjell, religionshistoriker och professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola.

Aretha Franklin – den sista artisten som vågade lita på sin egen (kläd)smak?

Ellen von Unwerth

Ellen von Unwerth är unik. Hon är nämligen en av få kvinnor som etablerat sig som en av världens främsta modefotografer, ett yrke där framförallt män har gjort sig ett namn. Trots att Ellen von Unwerths foton ofta är sina sexiga, och inte sällan uppfattas som provokativa, finns där alltid en värme och lekfullhet Hon är känd för att få framgångsrika och vackra kvinnor, som Claudia Schiffer, Madonna, Naomi Cambell, Rihanna och Kate Moss, att slappna av, och ha kul framför hennes kamera. Plåtningarna beskrivs ofta som en fest med hög musik och mycket folk. Men bakom den lekfulla fasaden döljer sig ett superproffs, som själv varit fotomodell. I veckans Stil samtalar Susanne Ljung med Ellen von Unwerth. Det kommer handla om den kvinnliga blicken, metoo och om hur mobiltelefonerna har förändrat inställningen till modefotografi, bland annat.

Ellen von Unwerth är unik. Hon är nämligen en av få kvinnor som etablerat sig som en av världens främsta modefotografer, ett yrke där framförallt män har gjort sig ett namn. Trots att Ellen von Unwerths foton ofta är sina sexiga, och inte sällan uppfattas som provokativa, finns där alltid en värme och lekfullhet Hon är känd för att få framgångsrika och vackra kvinnor, som Claudia Schiffer, Madonna, Naomi Cambell, Rihanna och Kate Moss, att slappna av, och ha kul framför hennes kamera. Plåtningarna beskrivs ofta som en fest med hög musik och mycket folk. Men bakom den lekfulla fasaden döljer sig ett superproffs, som själv varit fotomodell. I veckans Stil samtalar Susanne Ljung med Ellen von Unwerth. Det kommer handla om den kvinnliga blicken, metoo och om hur mobiltelefonerna har förändrat inställningen till modefotografi, bland annat.

Susanne Ljung möter Ellen von Unwerth

Rymligt, stort och överdimensionerat  oversizeplagg är kläder att drunkna i. Det är en återkommande look inom modet som just nu är lite extra populär igen. Det går att hitta exempel på överdimensionerat mode långt tillbaka i historien. 1500-talets Henrik den åttonde bar en typ av oversizekläder. I modern modehistoria började kläderna lätta kring kvinnokroppen under 1920-talet. Från långa klänningar och trånga korsetter kom en kortare och mjukare klädstil för kvinnor. Men det är egentligen först under sent 1970-tal som den typ av friare form av oversize, som vi ser idag, slår igenom. Ett exempel är filmen ”Annie Hall” – från 1977 – där huvudrollsinnehavaren Diane Keaton inte bara bär herrkläder i form av stora byxor, skjorta, väst och slips, utan också en överdrivet stor kjol kombinerad med boots och en blazer av herrsnitt. Under 1980-talet kom en ny våg av kläder för kvinnor i en liknande stil. Gärna kjol, men kombinerad med en lång kavaj med ordentligt breda axlar. Hösten 2019 har oversize återigen gjort comeback på modescenen och frågan har ställts om det finns en längtan bland kvinnor att gömma sina kroppar? Också bland män växer trenden, influenserna från 80-talet syns tydligt och det finns ett bubblande intresse för streetwear och sportmode. I veckans Stil besöker vi workwearbutiken Dave's på Manhattan i New York. Workwear eller arbetskläder är en typ av rymliga plagg som gått in och ut ur mode sedan 1960-talet. I butiken samsas både kunder som letar efter kläder att faktiskt arbeta i och de som är där för att hitta oversizade plagg till sin vardagsgarderob. Vi tittar också närmare på det amerikanska popundret Lizzo. Hon framträdde på årets MTV Music and Video Awards med en överdimensionerad rumpa på scen och kan beskrivas som en artist med oversizad attityd och framförallt positivitet. Musikjournalisten Tina Mehrafzoon hjälper oss förstå vem Lizzo är och var hon kommit från. Och så beger vi oss till Umeå och utställningen Design Matters. Utställningen tar sig an de stora utmaningar vi står inför när det gäller hur vi i framtiden ska producera och konsumera saker. Här kan design komma att spela en viktig roll som problemlösare. Veckans gäst är Emma Severinsson, vikarierande lektor i modevetenskap, samt modehistoriker.

Rymligt, stort och överdimensionerat oversizeplagg är kläder att drunkna i. Det är en återkommande look inom modet som just nu är lite extra populär igen. Det går att hitta exempel på överdimensionerat mode långt tillbaka i historien. 1500-talets Henrik den åttonde bar en typ av oversizekläder. I modern modehistoria började kläderna lätta kring kvinnokroppen under 1920-talet. Från långa klänningar och trånga korsetter kom en kortare och mjukare klädstil för kvinnor. Men det är egentligen först under sent 1970-tal som den typ av friare form av oversize, som vi ser idag, slår igenom. Ett exempel är filmen ”Annie Hall” – från 1977 – där huvudrollsinnehavaren Diane Keaton inte bara bär herrkläder i form av stora byxor, skjorta, väst och slips, utan också en överdrivet stor kjol kombinerad med boots och en blazer av herrsnitt. Under 1980-talet kom en ny våg av kläder för kvinnor i en liknande stil. Gärna kjol, men kombinerad med en lång kavaj med ordentligt breda axlar. Hösten 2019 har oversize återigen gjort comeback på modescenen och frågan har ställts om det finns en längtan bland kvinnor att gömma sina kroppar? Också bland män växer trenden, influenserna från 80-talet syns tydligt och det finns ett bubblande intresse för streetwear och sportmode. I veckans Stil besöker vi workwearbutiken Dave's på Manhattan i New York. Workwear eller arbetskläder är en typ av rymliga plagg som gått in och ut ur mode sedan 1960-talet. I butiken samsas både kunder som letar efter kläder att faktiskt arbeta i och de som är där för att hitta oversizade plagg till sin vardagsgarderob. Vi tittar också närmare på det amerikanska popundret Lizzo. Hon framträdde på årets MTV Music and Video Awards med en överdimensionerad rumpa på scen och kan beskrivas som en artist med oversizad attityd och framförallt positivitet. Musikjournalisten Tina Mehrafzoon hjälper oss förstå vem Lizzo är och var hon kommit från. Och så beger vi oss till Umeå och utställningen Design Matters. Utställningen tar sig an de stora utmaningar vi står inför när det gäller hur vi i framtiden ska producera och konsumera saker. Här kan design komma att spela en viktig roll som problemlösare. Veckans gäst är Emma Severinsson, vikarierande lektor i modevetenskap, samt modehistoriker.

Oversize – en överdrivet stor stil i tiden

John Bauer

I veckans Stil ska vi bege oss ut i skog och mark för att möta en man som format den svenska synen på naturen som fylld med mörker, mossa och mystik  konstnären John Bauer. Det är i år hundra år sedan ångfartyget S/S ”Per Brahe” förliste under en novemberstorm på Vättern, och drog med sig honom, och hans fru Esther och deras lille son Putte, till havets botten. Alla ombord omkom. John Bauer blev bara 36 år gammal. Men hans drömska sagoillustrationer har levt vidare och liksom sipprat in i mångas medvetande och färgat synen på skogen som något spännande, fylld med saker som inte alltid logiskt kan förklaras. En förtrollad plats för själ och hjärta, skulle man kanske kunna säga. Och i en allt mer kaotisk tid, där lögner upphöjs till sanning och ordet ”ångest” dagligen förekommer i nyhetsrapporteringen, är det kanske inte så underligt att allt fler vill fly till naturen, den som ännu finns kvar. Inte minst i modebranschen vurmas det just nu för ett slags frisksporteri där man snörar på sig kängor och vandrar, långt bort från den urbana stadsmiljö man vanligtvis vistas i. I veckans program träffar vi skådespelaren Eva Melander, som spelar huvudrollen i den hyllade filmen Gräns. Den handlar om samtida troll. Vi pratar också med Edwina Ehrman, intendenten på Victoria and Albert Museum i London. Där visas just nu utställningen Fashioned From Nature, som skildrar förhållandet mellan mode och natur. Och så träffar vi konstnären Jonas Liveröd. Veckans gäst är Daniel Lindström, modejournalist.

I veckans Stil ska vi bege oss ut i skog och mark för att möta en man som format den svenska synen på naturen som fylld med mörker, mossa och mystik konstnären John Bauer. Det är i år hundra år sedan ångfartyget S/S ”Per Brahe” förliste under en novemberstorm på Vättern, och drog med sig honom, och hans fru Esther och deras lille son Putte, till havets botten. Alla ombord omkom. John Bauer blev bara 36 år gammal. Men hans drömska sagoillustrationer har levt vidare och liksom sipprat in i mångas medvetande och färgat synen på skogen som något spännande, fylld med saker som inte alltid logiskt kan förklaras. En förtrollad plats för själ och hjärta, skulle man kanske kunna säga. Och i en allt mer kaotisk tid, där lögner upphöjs till sanning och ordet ”ångest” dagligen förekommer i nyhetsrapporteringen, är det kanske inte så underligt att allt fler vill fly till naturen, den som ännu finns kvar. Inte minst i modebranschen vurmas det just nu för ett slags frisksporteri där man snörar på sig kängor och vandrar, långt bort från den urbana stadsmiljö man vanligtvis vistas i. I veckans program träffar vi skådespelaren Eva Melander, som spelar huvudrollen i den hyllade filmen Gräns. Den handlar om samtida troll. Vi pratar också med Edwina Ehrman, intendenten på Victoria and Albert Museum i London. Där visas just nu utställningen Fashioned From Nature, som skildrar förhållandet mellan mode och natur. Och så träffar vi konstnären Jonas Liveröd. Veckans gäst är Daniel Lindström, modejournalist.

John Bauer – mannen som lade grunden till dagens trendiga skogstroll

Den banbrytande tyska rörelsen Bauhaus  vars stil än idag präglar våra hus, stolar, lampor och i viss mån även mode  firar i år hundraårsjubileum. Även om Bauhaus kom att innefatta en mängd olika genrer, och ännu fler föremål, så löper onekligen en rak röd tråd av minimalism genom stilen.  Bauhaus handlar långt ifrån bara om arkitektur – även om grundaren av Bauhausskolan själv var en då 36 år gammal arkitekt vid namn Walter Gropius – men framför allt finns där en historia som inte fått lika mycket uppmärksamhet, nämligen den om alla de kvinnor som studerade vid skolan. Det berättar vi mer om i veckans program. Vi pratar med konst- och kulturhistorikern Elizabeth Otto, aktuell med boken Bauhaus Women - a global perspective. Vi pratar också med konstnären Linnea Sjöberg, som fått stor uppmärksamhet för sina vävda konstverk. Och så tar vi en närmare titt på olika konstmanifest genom tiderna. Veckans gäst är Tom Hedquist, formgivare och tidigare rektor för Beckmans designhögskola.

Den banbrytande tyska rörelsen Bauhaus vars stil än idag präglar våra hus, stolar, lampor och i viss mån även mode firar i år hundraårsjubileum. Även om Bauhaus kom att innefatta en mängd olika genrer, och ännu fler föremål, så löper onekligen en rak röd tråd av minimalism genom stilen.  Bauhaus handlar långt ifrån bara om arkitektur – även om grundaren av Bauhausskolan själv var en då 36 år gammal arkitekt vid namn Walter Gropius – men framför allt finns där en historia som inte fått lika mycket uppmärksamhet, nämligen den om alla de kvinnor som studerade vid skolan. Det berättar vi mer om i veckans program. Vi pratar med konst- och kulturhistorikern Elizabeth Otto, aktuell med boken Bauhaus Women - a global perspective. Vi pratar också med konstnären Linnea Sjöberg, som fått stor uppmärksamhet för sina vävda konstverk. Och så tar vi en närmare titt på olika konstmanifest genom tiderna. Veckans gäst är Tom Hedquist, formgivare och tidigare rektor för Beckmans designhögskola.

Bauhaus – 100 år av banbrytande stil (men var fanns kvinnorna?)

Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år – hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa – Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlovna att leva som privatperson, även om hon var ganska så om sig och kring sig med att lyfta fram sina titlar när det knep. I veckans program pratar vi med journalisten och författaren Per Svensson om att leva globalt eller lokalt. Vi får också höra berättelsen om Maria Pavlovna den äldres (släkting till Maria Pavlova den yngre) dyrbara samling cigarettetuier som låg bortglömda på i Utrikesdepartementets arkiv i nittio år. Och så gör vi ett besök på Riddarhuset i Stockholm. Veckans gäst är Magnus Engberg, författare till boken Maria - Sveriges ryska prinsessa, den första biografin om Maria Pavlovna. Programmet är en repris från 21 september 2018.

Maria Pavlovna var en kosmopolitisk kvinna vars liv kom att utspelas bland rysk aristokrati, franska modehus, amerikanska varuhus och inte minst i det svenska kungahuset. Maria Pavlovna var rysk storfurstinna, kusin till tsaren Nikolaj den andre. 1908 gifte hon sig med prins Wilhelm, och blev därmed svensk prinsessa och hertiginna av Södermanland. Till en början en väldigt populär sådan. Hon var öppen, charmig och hade lärt sig att tala svenska. Hon visade sig också ha, för tiden och Sverige, udda vanor för en ung kvinna, hon var bara 18 år – hon red herrsadel, rökte och svor rätt friskt, om än inte offentligt. Som del av den ryska tsarsläkten Romanov, som styrt Ryssland under 300 år, hade Maria Pavlovna också urgamla anor vars glans det förhållandevis nya svenska kungahuset Bernadotte ville sola sig i. Det var kort sagt ett resonemangsäktenskap. Sex år senare hade hon fått nog av sin träbock till man, och hans tråkiga familj. Det blev skilsmässa – Bernadottefamiljens första. Resten av sitt liv kom Maria Pavlovna att leva som privatperson, även om hon var ganska så om sig och kring sig med att lyfta fram sina titlar när det knep. I veckans program pratar vi med journalisten och författaren Per Svensson om att leva globalt eller lokalt. Vi får också höra berättelsen om Maria Pavlovna den äldres (släkting till Maria Pavlova den yngre) dyrbara samling cigarettetuier som låg bortglömda på i Utrikesdepartementets arkiv i nittio år. Och så gör vi ett besök på Riddarhuset i Stockholm. Veckans gäst är Magnus Engberg, författare till boken Maria - Sveriges ryska prinsessa, den första biografin om Maria Pavlovna. Programmet är en repris från 21 september 2018.

Maria Pavlovna – den svenska prinsessan som broderade Chanels klänningar

Jayne Mansfield

I 1950-talets Hollywood var platinablont hår, stora bröst och smal midja idealet. Jayne Mansfield hade alla dessa attribut och förstod hur hon kunde använda sig av dem för att nå sin dröm  berömmelse.  Jayne Mansfield har kallats allt från "bystdrottning" till "den fattiga mannens Marilyn Monroe", men kanske framför allt "den smartaste dumma blondinen i Hollywood". Hon hade en intelligens över genomsnittet, behärskade många språk och spelade flera instrument. Men det hon drömde om var att bli en berömd filmstjärna och hon insåg att för att uppnå det behövde hon använda sig av sitt utseende. På vägen mot Hollywood och ett lukrativt filmkontrakt tog Jayne Mansfield alla småroller hon kunde få både i film och teater. Hon deltog och vann också en lång rad skönhetstävlingar innan hennes tidiga äktenskap och graviditet satte stopp för skönhetstävlandet. Genombrottet kom 1955 med Broadwayuppsättningen av Will Success Spoil Rock Hunter? Den blev även film 1957 med Jayne Mansfield i huvudrollen och i den spelade hon en parodi på Marilyn Monroe. Hon gjorde rollen så bra att den typen av roll nästan uteslutande blev det hon fick spela. Omskrivet blev också Jayne Mansfields privatliv. Hon gifte sig tre gånger och fick fem barn. Att vara både mamma och filmstjärna var något ovanligt i Hollywood vid den här tiden. Med Marilyn Monroes bortgång 1962 trodde många att Jayne Mansfields karriär skulle ta ytterligare fart, men istället kom hennes stjärna att dala. Bara fem år efter Monroe förolyckades Jayne Mansfield, endast 34 år gammal, i en bilolycka. I veckans Stil träffar vi en kvinna som likt Jayne Mansfield också intresserat sig för skönhetstävlingar. Efter år av kritik lades Fröken Sverige-tävlingen ner 2009. Men det många kanske har missat är att en ny tävling har ersatt den. Lina Ljungberg kröntes i slutet av september till "Miss Universe Sweden". Hon reste i veckan till USA för att representera Sverige i världens största skönhetstävling. Vi har träffat henne. Vi får också ta del av en intervju med Jayne Mansfield från när hon för första gången besökte Sverige hösten 1957. Hon var i Stockholm för att göra reklam för filmen Åh, en så'n karl! Jayne Mansfield hade ett späckat schema, men hon hann ändå med en intervju för Sveriges Radio. Vi frågar oss också varför vi i vår tid snarare vill ha "feel bad" än 50-talets "feel good"? Ett exempel på det är den omtalade boken Three Women (eller på svenska Tre Kvinnor) av författaren Lisa Taddeo, som vi träffat. Hon reste USA runt för att ta del av hundratals kvinnors berättelser och det hon fann var långt från ett lyckligt Hollywoodfilm slut. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör, filmexpert och deltagare i podden Everdahl &amp; Karlssons Film TV.

I 1950-talets Hollywood var platinablont hår, stora bröst och smal midja idealet. Jayne Mansfield hade alla dessa attribut och förstod hur hon kunde använda sig av dem för att nå sin dröm berömmelse. Jayne Mansfield har kallats allt från "bystdrottning" till "den fattiga mannens Marilyn Monroe", men kanske framför allt "den smartaste dumma blondinen i Hollywood". Hon hade en intelligens över genomsnittet, behärskade många språk och spelade flera instrument. Men det hon drömde om var att bli en berömd filmstjärna och hon insåg att för att uppnå det behövde hon använda sig av sitt utseende. På vägen mot Hollywood och ett lukrativt filmkontrakt tog Jayne Mansfield alla småroller hon kunde få både i film och teater. Hon deltog och vann också en lång rad skönhetstävlingar innan hennes tidiga äktenskap och graviditet satte stopp för skönhetstävlandet. Genombrottet kom 1955 med Broadwayuppsättningen av Will Success Spoil Rock Hunter? Den blev även film 1957 med Jayne Mansfield i huvudrollen och i den spelade hon en parodi på Marilyn Monroe. Hon gjorde rollen så bra att den typen av roll nästan uteslutande blev det hon fick spela.  Omskrivet blev också Jayne Mansfields privatliv. Hon gifte sig tre gånger och fick fem barn. Att vara både mamma och filmstjärna var något ovanligt i Hollywood vid den här tiden. Med Marilyn Monroes bortgång 1962 trodde många att Jayne Mansfields karriär skulle ta ytterligare fart, men istället kom hennes stjärna att dala. Bara fem år efter Monroe förolyckades Jayne Mansfield, endast 34 år gammal, i en bilolycka. I veckans Stil träffar vi en kvinna som likt Jayne Mansfield också intresserat sig för skönhetstävlingar. Efter år av kritik lades Fröken Sverige-tävlingen ner 2009. Men det många kanske har missat är att en ny tävling har ersatt den. Lina Ljungberg kröntes i slutet av september till "Miss Universe Sweden". Hon reste i veckan till USA för att representera Sverige i världens största skönhetstävling. Vi har träffat henne. Vi får också ta del av en intervju med Jayne Mansfield från när hon för första gången besökte Sverige hösten 1957. Hon var i Stockholm för att göra reklam för filmen Åh, en så'n karl! Jayne Mansfield hade ett späckat schema, men hon hann ändå med en intervju för Sveriges Radio. Vi frågar oss också varför vi i vår tid snarare vill ha "feel bad" än 50-talets "feel good"? Ett exempel på det är den omtalade boken Three Women (eller på svenska Tre Kvinnor) av författaren Lisa Taddeo, som vi träffat. Hon reste USA runt för att ta del av hundratals kvinnors berättelser och det hon fann var långt från ett lyckligt Hollywoodfilm slut. Veckans gäst är Johan Andreasson, illustratör, filmexpert och deltagare i podden Everdahl &amp; Karlssons Film TV.

Jayne Mansfield – den smartaste sexbomben i Hollywood

Skådespelerskan Jean Harlows platinablonda uppenbarelse fick det att slå gnistor på filmdukarna under 1930-talet.  Jean Harlow var inte den vackraste stjärnan i Hollywood – hon var ingen Greta Garbo eller Marlene Dietrich vars klassiska skönhet fick både män och kvinnor att dåna. Men hon hade en unik blandning av förförande sexappeal och avväpnande charm som gjorde henne till en av de allra största och populäraste stjärnorna under det tidiga 30-talet. Och få kunde på samma självklara vis som just Jean Harlow bära upp tidens trendiga klänningar, som såg ut att ha klistrat sig fast vid kroppens kurvor. ”Jean Harlow personifierade glamouren vid denna tid”, som den kända filmkostymören Edith Head konstaterade. I veckans program berättar vi om den bortglömda svenska filmpampen Karin Swanström. Hör också om platinablonderingens baksidor, samt den just nu populära My Little Pony-frisyrens fördelar. Veckans gäst är Johan Andreasson, serietecknare och medverkande i podden Everdahl och Karlssons Film TV.

Skådespelerskan Jean Harlows platinablonda uppenbarelse fick det att slå gnistor på filmdukarna under 1930-talet. Jean Harlow var inte den vackraste stjärnan i Hollywood – hon var ingen Greta Garbo eller Marlene Dietrich vars klassiska skönhet fick både män och kvinnor att dåna. Men hon hade en unik blandning av förförande sexappeal och avväpnande charm som gjorde henne till en av de allra största och populäraste stjärnorna under det tidiga 30-talet. Och få kunde på samma självklara vis som just Jean Harlow bära upp tidens trendiga klänningar, som såg ut att ha klistrat sig fast vid kroppens kurvor. ”Jean Harlow personifierade glamouren vid denna tid”, som den kända filmkostymören Edith Head konstaterade. I veckans program berättar vi om den bortglömda svenska filmpampen Karin Swanström. Hör också om platinablonderingens baksidor, samt den just nu populära My Little Pony-frisyrens fördelar. Veckans gäst är Johan Andreasson, serietecknare och medverkande i podden Everdahl och Karlssons Film TV.

Jean Harlow – världens första, och roligaste, blonda bombnedslag

Genom att basera sitt företag på landsbygdsromantik á la Jane Austen, fast i modern tid, lyckades designern Laura Ashley skapa ett världsomspännande mångmiljonimperium inom mode och inredning. För somliga inger namnet rysningar då ”Laura Ashley” i mångt och mycket är förknippat med rysch och pysch, volanger, småblommiga mönster och klänningar i en stil som skulle få vilken sektledare som helst att jubla över den sippa sedesamhet många av dem utstrålar. Vi talar långa klänningar med puffiga ärmar med hög hals och barnkammarsöta blommönster. Fast, förstås, inte bara. För Laura Ashley textilmönster användes också till möbeltyger och tapeter. Första butiken i London öppnades i South Kensington 1968 och i Times kunde man läsa att där fanns ”glatt mönstrade klänningar för både mödrar och döttrar, med matchande förkläden, ugnsvantar, bordstabletter och hemtextiler till rimliga priser.” Idag går företaget Laura Ashley på knäna, men gamla originalklänningar från Laura Ashleys heydays är hårdvaluta på andrahandsmarknaden. För själva stilen med viktorianskt anstrukna klänningar har fått ett uppsving. Somliga frågar sig förstås varför det suktas efter en kysk, mormorsstil med långa, ljusa, blommiga klänningar, höga halsar, puffärmar och volanger, 2020. I veckans program tar vi en titt på begreppet "man repeller", mode som anses frånstötande för män. På senare år har uttrycket tagits över och populariserats av kvinnor som medvetet inte klär sig för mäns uppmärksamhet, och ser det som frigörande. Vi pratar med skådespelaren Hedda Stiernstedt och stylisten Nadia Kandil om vad som lockar. Vi träffar också den svenska textilformgivaren Wanja Djanaieff, vars livsverk snart uppmärksammas i en stor utställning på Marabouparken i Sundbyberg. Och så pratar vi med litteraturvetaren Isabel Kranz, som skrivit boken "Talande blommor: blomsterspråkets ABC". Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, författare och dräkthistoriker.

Genom att basera sitt företag på landsbygdsromantik á la Jane Austen, fast i modern tid, lyckades designern Laura Ashley skapa ett världsomspännande mångmiljonimperium inom mode och inredning. För somliga inger namnet rysningar då ”Laura Ashley” i mångt och mycket är förknippat med rysch och pysch, volanger, småblommiga mönster och klänningar i en stil som skulle få vilken sektledare som helst att jubla över den sippa sedesamhet många av dem utstrålar. Vi talar långa klänningar med puffiga ärmar med hög hals och barnkammarsöta blommönster. Fast, förstås, inte bara. För Laura Ashley textilmönster användes också till möbeltyger och tapeter. Första butiken i London öppnades i South Kensington 1968 och i Times kunde man läsa att där fanns ”glatt mönstrade klänningar för både mödrar och döttrar, med matchande förkläden, ugnsvantar, bordstabletter och hemtextiler till rimliga priser.” Idag går företaget Laura Ashley på knäna, men gamla originalklänningar från Laura Ashleys heydays är hårdvaluta på andrahandsmarknaden. För själva stilen med viktorianskt anstrukna klänningar har fått ett uppsving. Somliga frågar sig förstås varför det suktas efter en kysk, mormorsstil med långa, ljusa, blommiga klänningar, höga halsar, puffärmar och volanger, 2020. I veckans program tar vi en titt på begreppet "man repeller", mode som anses frånstötande för män. På senare år har uttrycket tagits över och populariserats av kvinnor som medvetet inte klär sig för mäns uppmärksamhet, och ser det som frigörande. Vi pratar med skådespelaren Hedda Stiernstedt och stylisten Nadia Kandil om vad som lockar. Vi träffar också den svenska textilformgivaren Wanja Djanaieff, vars livsverk snart uppmärksammas i en stor utställning på Marabouparken i Sundbyberg. Och så pratar vi med litteraturvetaren Isabel Kranz, som skrivit boken "Talande blommor: blomsterspråkets ABC". Veckans gäst är Tonie Lewenhaupt, författare och dräkthistoriker.

Laura Ashley – blommor, romantik och nostalgi

Veckans program handlar om en man som inte bara kan beskrivas som en universalbegåvning, eller ett multisnille. Han kan också kallas för världens första väskdesigner  Leonardo da Vinci.  Leonardo da Vinci ägnade hela sitt liv åt att försöka förstå hur saker och ting funkar, och varför. Men drygt 7000 sidor av nedskrivna idéer, krumelurer, kalkyleringar och skisser finns fortfarande kvar. Utkast till vad som senare skulle göra honom världsberömd. Men även hans klädstil väckte uppmärksamhet. Han klädde sig efter eget huvud, gärna i rosenfärgade rockar. Och även om modet vid tiden föreskrev att rockarna skulle vara veckiga och långa föredrog Leonardo da Vinci dem enkelt skurna, och knäkorta. Konstkritikern, och grundaren av museet ”Museo Ideale Leonardo da Vinci”, i Florens konstaterar att Leonardo da Vinci hade sina egna, starka, idéer om just mode. Han ogillade konformism, och dissade plagg som, i hans tycke, var pyntande med onödigt mycket rysch och pysch. Leonardo da Vinci undvek även päls och skinn då han inte ville bära något som en gång varit levande, han var vegetarian en stor del av livet.  Leonardo da Vinci var kort sagt på många sätt lite före sin tid. Så att han redan i slutet av 1400-talet designade en handväska som ser ut som om den skulle vara formgiven av ett hippt modehus under 2000-talet, är förstås helt förenligt med allt annat han gjorde. I veckans program träffar vi industridesignern Axel Brechensbauer som just nu är aktuell med serieboken Saker vi skapar. Vi fördjupar oss också i tankar bakom begreppet "man-bag" tillsammans med Tigers kreativa chef Christopher Lundman som varit med och tagit fram handväskor för män. Och så träffar vi konstnären Tony Rubin Sjöman i New York. Gäst i studion är Martin Olin, forskningschef på Nationalmuseum.

Veckans program handlar om en man som inte bara kan beskrivas som en universalbegåvning, eller ett multisnille. Han kan också kallas för världens första väskdesigner Leonardo da Vinci. Leonardo da Vinci ägnade hela sitt liv åt att försöka förstå hur saker och ting funkar, och varför. Men drygt 7000 sidor av nedskrivna idéer, krumelurer, kalkyleringar och skisser finns fortfarande kvar. Utkast till vad som senare skulle göra honom världsberömd. Men även hans klädstil väckte uppmärksamhet. Han klädde sig efter eget huvud, gärna i rosenfärgade rockar. Och även om modet vid tiden föreskrev att rockarna skulle vara veckiga och långa föredrog Leonardo da Vinci dem enkelt skurna, och knäkorta. Konstkritikern, och grundaren av museet ”Museo Ideale Leonardo da Vinci”, i Florens konstaterar att Leonardo da Vinci hade sina egna, starka, idéer om just mode. Han ogillade konformism, och dissade plagg som, i hans tycke, var pyntande med onödigt mycket rysch och pysch. Leonardo da Vinci undvek även päls och skinn då han inte ville bära något som en gång varit levande, han var vegetarian en stor del av livet.  Leonardo da Vinci var kort sagt på många sätt lite före sin tid. Så att han redan i slutet av 1400-talet designade en handväska som ser ut som om den skulle vara formgiven av ett hippt modehus under 2000-talet, är förstås helt förenligt med allt annat han gjorde. I veckans program träffar vi industridesignern Axel Brechensbauer som just nu är aktuell med serieboken Saker vi skapar. Vi fördjupar oss också i tankar bakom begreppet "man-bag" tillsammans med Tigers kreativa chef Christopher Lundman som varit med och tagit fram handväskor för män. Och så träffar vi konstnären Tony Rubin Sjöman i New York. Gäst i studion är Martin Olin, forskningschef på Nationalmuseum.

Leonardo da Vinci – världens förste väskdesigner?

Edward Carpenter

Före sin tid stod filosofen och socialisten Edward Carpenter för ett enklare leverne, vegetarianism och allas rätt till kärlek. Han förespråkade en friare klädstil och framför allt fotens befrielse. Edward Carpenter har kallats ”The gay godfather of the British left”. På många sätt var han en man före sin tid. Bland annat för att han kämpade för homosexuellas rättigheter i ett samhälle där homosexualitet fortfarande var förbjudet enligt lag. Han växte upp i Storbritannien under mitten av 1800-talet, i en bättre bemedlad familj. Ett stort arv möjliggjorde att han kunde välja vilket typ av liv han ville leva. Det han valde, och kom att förespråka, var enkelhet. Ett liv med färre ägodelar, närmare naturen. Han blev vegetarian för djurens skull, i en tid då det inte tillhörde vanligheterna. Dessutom hade Edward Carpenter tankar och känslor kring 1800-talets mode för män. Han menade att tidens kostymer var allt för obekväma och lät de kostymer han ägde brännas. Istället valde han att klä sig i mer lössittande, skönare nya kostymer. Viktigt var också fötternas frigörelse, han tyckte att skor var ett "läderfängelse för fötter". Det kom att ge honom ytterligare ett smeknamn; "The saint of sandals" - sandalhelgonet.  Han föredrog nämligen sandaler och klädde sig i dem helst med strumpa. I veckans Stil pratar vi med författaren bakom den främsta Edward Carpentere-biografin. Sheila Rowbotham är en av Storbritanniens främsta feministiska tänkare och för 10 år sen släpptes hennes bok ”Edward Carpenter - A Life of Liberty and Love”. Sen Edward Carpenters tid har vegetarianismen normaliserats och idag beräknas 10% av Sveriges befolkning vara antingen vegetarianer eller veganer. Veganismen stannar inte vid kosten, i livsstilen ingår att även byta ut alla andra saker med animaliskt ursprung. Såsom smink och skor. Vi träffar entreprenören Nina Färdig som startat en skobutik för veganer. Vi tittar även närmare på det mode som präglade 70-talets vänsterrörelse. Utanför butiken Klara arbetarbod kunde det vissa dagar bildas en lång kö. Den lilla butiken hade haft samma utbud av slitstarka arbetskläder sedan 20-talet, men plötsligt hade kläderna blivit mode. Veckans gäst är Katrine Marçal, journalist på Dagens Nyheter och boende sedan åtta år i London.

Före sin tid stod filosofen och socialisten Edward Carpenter för ett enklare leverne, vegetarianism och allas rätt till kärlek. Han förespråkade en friare klädstil och framför allt fotens befrielse. Edward Carpenter har kallats ”The gay godfather of the British left”. På många sätt var han en man före sin tid. Bland annat för att han kämpade för homosexuellas rättigheter i ett samhälle där homosexualitet fortfarande var förbjudet enligt lag. Han växte upp i Storbritannien under mitten av 1800-talet, i en bättre bemedlad familj. Ett stort arv möjliggjorde att han kunde välja vilket typ av liv han ville leva. Det han valde, och kom att förespråka, var enkelhet. Ett liv med färre ägodelar, närmare naturen. Han blev vegetarian för djurens skull, i en tid då det inte tillhörde vanligheterna. Dessutom hade Edward Carpenter tankar och känslor kring 1800-talets mode för män. Han menade att tidens kostymer var allt för obekväma och lät de kostymer han ägde brännas. Istället valde han att klä sig i mer lössittande, skönare nya kostymer. Viktigt var också fötternas frigörelse, han tyckte att skor var ett "läderfängelse för fötter". Det kom att ge honom ytterligare ett smeknamn; "The saint of sandals" - sandalhelgonet.  Han föredrog nämligen sandaler och klädde sig i dem helst med strumpa. I veckans Stil pratar vi med författaren bakom den främsta Edward Carpentere-biografin. Sheila Rowbotham är en av Storbritanniens främsta feministiska tänkare och för 10 år sen släpptes hennes bok ”Edward Carpenter - A Life of Liberty and Love”. Sen Edward Carpenters tid har vegetarianismen normaliserats och idag beräknas 10% av Sveriges befolkning vara antingen vegetarianer eller veganer. Veganismen stannar inte vid kosten, i livsstilen ingår att även byta ut alla andra saker med animaliskt ursprung. Såsom smink och skor. Vi träffar entreprenören Nina Färdig som startat en skobutik för veganer. Vi tittar även närmare på det mode som präglade 70-talets vänsterrörelse. Utanför butiken Klara arbetarbod kunde det vissa dagar bildas en lång kö. Den lilla butiken hade haft samma utbud av slitstarka arbetskläder sedan 20-talet, men plötsligt hade kläderna blivit mode. Veckans gäst är Katrine Marçal, journalist på Dagens Nyheter och boende sedan åtta år i London.

Edward Carpenter – det enkla livet i sandaler (med strumpor)

Idag ska vi glänta på garderobsdörren hos en kvinna som tidigt hade modet att på flera sätt stå emot tidens trender och, framförallt, markera vikten av att ha egen stil  Greta Garbo. Greta Garbo var en person vars förhållningssätt till livet länge betraktades som lite märklig, men som mer och mer framstår som modernt och framsynt, till och med ganska sunt. Istället för att fortsätta odla bilden av sig själv som ”den gudomliga”, en ouppnåeligt vacker kvinna som hyllades för sin stora skönhet och eleganta stil på vita duken valde hon att ge fingret till Hollywood för att istället sätta på sig fotriktiga skor och odla sin själ i lugn och ro. Trots att hon tjänade enorma pengar på visionen av henne. Greta Garbos karriärval har förbryllat en hel del sedan hon 1941 – efter sammanlagt 27 filmer, fyra Oscarsnomineringar och status som en av de allra mest välbetalda kvinnliga skådisarna i Hollywood – flyttade till New York och slutade att jobba professionellt, bara 36 år gammal. Hon värnade tidigt om sin rätt att få vara ifred, och själv välja vad hon ville säga och göra. Och när. Det innebar att hon ibland kunde uppfattas som ganska brysk mot dem som inte respekterade hennes gränsdragningar, och kanske var hon det också. Hon snoppade en gång av en inbjudan till en middag hon inte hade lust att gå på med orden ”hur ska jag veta om jag är hungrig nästa vecka?” I veckans program pratar vi med författaren Moon Laramie, aktuell med boken Spirit of Garbo, där han tittar närmare på Greta Garbos andliga resa och personliga utveckling. Vi berättar också om när Greta Garbos gamla kläder såldes på auktion i Stockholm för fyra år sedan. Och så träffar vi modisten Lise Disley. Hennes stora stilförebild är Greta Garbo.

Idag ska vi glänta på garderobsdörren hos en kvinna som tidigt hade modet att på flera sätt stå emot tidens trender och, framförallt, markera vikten av att ha egen stil Greta Garbo. Greta Garbo var en person vars förhållningssätt till livet länge betraktades som lite märklig, men som mer och mer framstår som modernt och framsynt, till och med ganska sunt. Istället för att fortsätta odla bilden av sig själv som ”den gudomliga”, en ouppnåeligt vacker kvinna som hyllades för sin stora skönhet och eleganta stil på vita duken valde hon att ge fingret till Hollywood för att istället sätta på sig fotriktiga skor och odla sin själ i lugn och ro. Trots att hon tjänade enorma pengar på visionen av henne. Greta Garbos karriärval har förbryllat en hel del sedan hon 1941 – efter sammanlagt 27 filmer, fyra Oscarsnomineringar och status som en av de allra mest välbetalda kvinnliga skådisarna i Hollywood – flyttade till New York och slutade att jobba professionellt, bara 36 år gammal. Hon värnade tidigt om sin rätt att få vara ifred, och själv välja vad hon ville säga och göra. Och när. Det innebar att hon ibland kunde uppfattas som ganska brysk mot dem som inte respekterade hennes gränsdragningar, och kanske var hon det också. Hon snoppade en gång av en inbjudan till en middag hon inte hade lust att gå på med orden ”hur ska jag veta om jag är hungrig nästa vecka?” I veckans program pratar vi med författaren Moon Laramie, aktuell med boken Spirit of Garbo, där han tittar närmare på Greta Garbos andliga resa och personliga utveckling. Vi berättar också om när Greta Garbos gamla kläder såldes på auktion i Stockholm för fyra år sedan. Och så träffar vi modisten Lise Disley. Hennes stora stilförebild är Greta Garbo.

Garbostilen – modet att gå mot strömmen

I två program ska vi titta närmare på jakten efter existentiell mening på 2010-talet och träffa moderna sökare i både Sverige och USA. Och vi ska börja med det fåfänga sökandet. Det senaste årtiondet har handlat om att maximera kroppen, karriären och fritiden. Vi har på 2010-talet fått bekanta oss med både hänsynslösa härskarcyklister och joggare som blivit maratonlöpare och pressat sig till elitnivå. Men mitt i allt maximerande blev vi plötslig trötta. Hipsterlufsare och ekolyxare dök istället upp och inspirerade med ett mindre hetsigt liv. En lugnare trend banade vägen för en annan och idag ser vi en reaktion mot prestationshetsen, som handlar om att flumma loss med astrologi, drömfångare och kristaller, men också om att på fullt allvar söka efter meningen med livet. I det här första programmet tar vi upp det fåfänga sökandet – det som idag letat sig in mainstreamkulturen. Hotellchefer som välkomnar sina gäster med ritualer som att bränna bärnsten, modehus som samarbetar med kända astrologer och skönhetsprodukter inspirerade av olika kristaller. Idag när det är status att flumma loss lite sådär lagom har sökandet blivit en kommersiell bransch med astrologi-appar som omsätter stora pengar och alternativa festivaler för framgångsrika entreprenörer som varvar andningsklasser med investeringstips. Programledare är Anna Åkerlund och Sofia Hedström.

I två program ska vi titta närmare på jakten efter existentiell mening på 2010-talet och träffa moderna sökare i både Sverige och USA. Och vi ska börja med det fåfänga sökandet. Det senaste årtiondet har handlat om att maximera kroppen, karriären och fritiden. Vi har på 2010-talet fått bekanta oss med både hänsynslösa härskarcyklister och joggare som blivit maratonlöpare och pressat sig till elitnivå. Men mitt i allt maximerande blev vi plötslig trötta. Hipsterlufsare och ekolyxare dök istället upp och inspirerade med ett mindre hetsigt liv. En lugnare trend banade vägen för en annan och idag ser vi en reaktion mot prestationshetsen, som handlar om att flumma loss med astrologi, drömfångare och kristaller, men också om att på fullt allvar söka efter meningen med livet. I det här första programmet tar vi upp det fåfänga sökandet – det som idag letat sig in mainstreamkulturen. Hotellchefer som välkomnar sina gäster med ritualer som att bränna bärnsten, modehus som samarbetar med kända astrologer och skönhetsprodukter inspirerade av olika kristaller. Idag när det är status att flumma loss lite sådär lagom har sökandet blivit en kommersiell bransch med astrologi-appar som omsätter stora pengar och alternativa festivaler för framgångsrika entreprenörer som varvar andningsklasser med investeringstips. Programledare är Anna Åkerlund och Sofia Hedström.

Den djupa tidens återkomst – de fåfänga sökarna

Vi ska studera driftiga människor med förmågan att snacka för sig, skapa uppmärksamhet i sociala medier och sälja grejer  saker de inte alltid skapat själva, men tydligt satt sin egen signatur på. Vi ska kort sagt ge oss i kast med vad modebranschen värderar högt idag – den aktive mångsysslaren med stort kontaktnät och ännu större självförtroende. Personer som inte nödvändigtvis kan skissa, klippa till, drapera eller sy, men som har en förmåga att skapa hype kring ett märke – eller fler – genom att otvunget och självklart röra sig mellan många olika genrer över vilka de – likt sagans älva Tingeling – verkar kunna sprida ett slags magiskt framgångspulver över allt de gör, oavsett vad det än är. Inte minst söker de stora och anrika lyxmodehusen – eller kanske framför allt de – efter denna typ av personer i förhoppning om att de kan ge dem en nytändning, en samtida relevans. För den unga generationen av köpstarka konsumenter är måttligt intresserad av att höra tjatande om modehusens långa historia, stora hantverksskicklighet – och den diskreta elegans som detta gett tidigare kunder. De vill ha samtida mode att bära till vardags, idag och just nu – men gärna kryddat med den höga status som är förenad med märkenas bakgrund som exklusiva och eleganta modehus för eliten. Gamla märken letar därför efter personer som inte bara förstår hur dagens konsumenter tänker, utan också förmår att skapa iögonfallande produkter som får deras Instagram-konton att spraka, och deras kontokort att glöda. En av de mest framgångsrika i att bryta mot gamla modetraditioner, ta in nya influenser och väcka uppmärksamhet och, inte minst, dra in pengar är amerikanen Virgil Abloh. Tidningen Time utsåg honom i veckan till en av ”världens hundra mest inflytelserika personer 2018”. Rubriken löd: ”Fashion’s new force”. Virgil Abloh, som är 38 år gammal, var länge känd som ”kompis till Kanye West”. En artist som han sedan i början av 2000-talet varit ”creative director” för. Skyll den svarta kiltliknande skinnkjolen från Givenchy som Kanye tidigare brukade bära, på Virgil Abloh. En man som inte är skolad i mode, utan har en bakgrund som arkitekt- och civilingenjörsstudent, och DJ. Musik har bidragit till hans intresse för mode, men inte på det sätt som vanligtvis har hyllats. Han säger sig älska sneakers och 90-talets stora t-tröjor med bandnamn på. Nirvana är ett av dem. 2012 startade han märket Off-White, för att försöka skapa en blandning av streetwear och high fashion. I veckans program tar vi en närmare titt på dagsläget i modebranschen. Och inte minst berättar vi mer om Virgil Abloh. Vi pratar bland annat med Ann-Sofie Noring på Moderna Museet om en av Virgil Ablohs stora inspirationskällor – den franske konstnären Marcel Duchamp. Vi pratar också med Max Schiller från det svenska modemärket Eytys, om hur det går till att starta ett modeföretag från grunden. Och så träffar vi Maayan Zilberman som tillverkar modegodis – målade sockerskulpturer i former som läppstift, solglasögon och guldhalsband, allra helst sådana som ser ut som riktiga produkter från riktiga varumärken. Veckans gäst är Cia Jansson, chefredaktör på tidningen Elle.

Vi ska studera driftiga människor med förmågan att snacka för sig, skapa uppmärksamhet i sociala medier och sälja grejer saker de inte alltid skapat själva, men tydligt satt sin egen signatur på. Vi ska kort sagt ge oss i kast med vad modebranschen värderar högt idag – den aktive mångsysslaren med stort kontaktnät och ännu större självförtroende. Personer som inte nödvändigtvis kan skissa, klippa till, drapera eller sy, men som har en förmåga att skapa hype kring ett märke – eller fler – genom att otvunget och självklart röra sig mellan många olika genrer över vilka de – likt sagans älva Tingeling – verkar kunna sprida ett slags magiskt framgångspulver över allt de gör, oavsett vad det än är. Inte minst söker de stora och anrika lyxmodehusen – eller kanske framför allt de – efter denna typ av personer i förhoppning om att de kan ge dem en nytändning, en samtida relevans. För den unga generationen av köpstarka konsumenter är måttligt intresserad av att höra tjatande om modehusens långa historia, stora hantverksskicklighet – och den diskreta elegans som detta gett tidigare kunder. De vill ha samtida mode att bära till vardags, idag och just nu – men gärna kryddat med den höga status som är förenad med märkenas bakgrund som exklusiva och eleganta modehus för eliten. Gamla märken letar därför efter personer som inte bara förstår hur dagens konsumenter tänker, utan också förmår att skapa iögonfallande produkter som får deras Instagram-konton att spraka, och deras kontokort att glöda. En av de mest framgångsrika i att bryta mot gamla modetraditioner, ta in nya influenser och väcka uppmärksamhet och, inte minst, dra in pengar är amerikanen Virgil Abloh. Tidningen Time utsåg honom i veckan till en av ”världens hundra mest inflytelserika personer 2018”. Rubriken löd: ”Fashion’s new force”. Virgil Abloh, som är 38 år gammal, var länge känd som ”kompis till Kanye West”. En artist som han sedan i början av 2000-talet varit ”creative director” för. Skyll den svarta kiltliknande skinnkjolen från Givenchy som Kanye tidigare brukade bära, på Virgil Abloh. En man som inte är skolad i mode, utan har en bakgrund som arkitekt- och civilingenjörsstudent, och DJ. Musik har bidragit till hans intresse för mode, men inte på det sätt som vanligtvis har hyllats. Han säger sig älska sneakers och 90-talets stora t-tröjor med bandnamn på. Nirvana är ett av dem. 2012 startade han märket Off-White, för att försöka skapa en blandning av streetwear och high fashion. I veckans program tar vi en närmare titt på dagsläget i modebranschen. Och inte minst berättar vi mer om Virgil Abloh. Vi pratar bland annat med Ann-Sofie Noring på Moderna Museet om en av Virgil Ablohs stora inspirationskällor – den franske konstnären Marcel Duchamp. Vi pratar också med Max Schiller från det svenska modemärket Eytys, om hur det går till att starta ett modeföretag från grunden. Och så träffar vi Maayan Zilberman som tillverkar modegodis – målade sockerskulpturer i former som läppstift, solglasögon och guldhalsband, allra helst sådana som ser ut som riktiga produkter från riktiga varumärken. Veckans gäst är Cia Jansson, chefredaktör på tidningen Elle.

Modets mångsysslare – historien om hur Virgil Abloh (och andra) blev modets nya makthavare

För jul- och nyårsstilen är det lite annorlunda regler som gäller. Under nyår är skimrande glitterexplosioner till plagg helt normalt. Under jul har en knasigt ful tröja blivit allt mer populär.  Veckans Stil dyker in i en värld av blinkande elektriska lampor, rödnosade renar och söta små tomtar. Under jul och nyår blir helt enkelt normen att ge extra allt i både pynt av hus och hem såväl som av oss själva. Vad sägs som en tröja med en enorm snögubbe eller varför inte ett diadem med skimrande renhorn - helt rimligt i jultider. Vill du klä dig som en mänsklig discokula till nyår? Du kommer inte vara den enda paljett-gnistrande vid tolvslaget. Att kollektivt klä upp sig för speciella tillfällen är något som människan har gjort under tusentals år, på olika sätt. Men för att summera jul- och nyårsstilen 2019 kan man säga - desto mer, desto bättre. I veckans Stil tittar vi närmare på den fula jultröjan som blivit enormt populär på senare år. Från att tidigare varit närmast osäljbara i vintagebutikerna är de nu närmast kultförklarade. Vi ringer upp författaren Brian Miller som varit med och skrivit boken Ugly Christmas Sweater Party Book. Vi träffar också paret som julpyntar sitt hem till den grad att det spekulerats kring om deras lägenhet är den mest pyntade i Sverige. Pehr och Richard Hante lägger all ledig tid i närmare tre månader för att få allt pynt på plats och har av lokaltidningen förärats titeln "Julkungarna av Kungsholmen". Vi närmar oss också den av våra svenska celebriteter som kanske glittrat allra mest; revystjärnan Git Gay. När hon gick bort 2007 var det många som menade att Sverige hade förlorat sin sista stora primadonna.Veckans gäst är Jonas Engman, etnolog vid Nordiska Museet i Stockholm.

För jul- och nyårsstilen är det lite annorlunda regler som gäller. Under nyår är skimrande glitterexplosioner till plagg helt normalt. Under jul har en knasigt ful tröja blivit allt mer populär. Veckans Stil dyker in i en värld av blinkande elektriska lampor, rödnosade renar och söta små tomtar. Under jul och nyår blir helt enkelt normen att ge extra allt i både pynt av hus och hem såväl som av oss själva. Vad sägs som en tröja med en enorm snögubbe eller varför inte ett diadem med skimrande renhorn - helt rimligt i jultider. Vill du klä dig som en mänsklig discokula till nyår? Du kommer inte vara den enda paljett-gnistrande vid tolvslaget. Att kollektivt klä upp sig för speciella tillfällen är något som människan har gjort under tusentals år, på olika sätt. Men för att summera jul- och nyårsstilen 2019 kan man säga - desto mer, desto bättre. I veckans Stil tittar vi närmare på den fula jultröjan som blivit enormt populär på senare år. Från att tidigare varit närmast osäljbara i vintagebutikerna är de nu närmast kultförklarade. Vi ringer upp författaren Brian Miller som varit med och skrivit boken Ugly Christmas Sweater Party Book. Vi träffar också paret som julpyntar sitt hem till den grad att det spekulerats kring om deras lägenhet är den mest pyntade i Sverige. Pehr och Richard Hante lägger all ledig tid i närmare tre månader för att få allt pynt på plats och har av lokaltidningen förärats titeln "Julkungarna av Kungsholmen". Vi närmar oss också den av våra svenska celebriteter som kanske glittrat allra mest; revystjärnan Git Gay. När hon gick bort 2007 var det många som menade att Sverige hade förlorat sin sista stora primadonna. Veckans gäst är Jonas Engman, etnolog vid Nordiska Museet i Stockholm.

Glitter, glans och gräsliga tröjor – en samtida stil för jul och nyår?

Katharine Hepburn

Klädd i långbyxor, linnekavaj och tröjor av herrsnitt var Katharine Hepburn en stilmässig rebell. Hon kom att lämna bestående avtryck inte bara i Hollywood utan också i modevärlden i stort. Med sina fyra Oscarsstayetter för "bästa kvinnliga skådespelare" är Katharine Hepburn den mest prisade i kategorin. Men i 1930-talets Hollywood stack hon minst sagt ut. Hon var så annorlunda jämfört med dåtidens publikdragande blonderade kvinnor att somliga regissörer inte ville, eller vågade, anlita henne. Man tyckte att hon såg ”för maskulin” ut för att spela en huvudroll. Men med tiden har hennes stil blivit en självklarhet, och vad många betraktar som ursprunget till den ledigt sportigt amerikanska look som modeskapare som Ralph Lauren och Calvin Klein senare slått mynt av. Hon var också känd för att ta vara på sin integritet. I många år levde hon tillsammans med skådespelaren Spencer Tracy i vad som då betraktades som en passionerad kärleksrelation, men som idag framstår allt mer som en taktisk dimridå. I veckans Stil tittar vi närmare på just byxor för kvinnor. Dambyxan har kallats det svårare plagget att utforma och vi frågar modeskaparen Frida Bard vilka utmaningarna är? Vi ringer också upp regissören Matt Tyrnauer som har gjort dokumentärfilmen "Scotty and the Secret History of Hollywood". I en tid där det var svårt för homo- och bisexuella att öppet leva ut sin sexualitet hjälpte Scotty Bowers likasinnade att komma i kontakt med varandra. På hans kundlista fanns också Katharine Hepburns namn. Slutligen tar vi oss an frågeställningen om det är okej att "outa" en död person? Att outa någon innebär att man utan tillåtelse offentliggör någons sexuella läggning. Katharine Hepburn blev efter sin död outad när olika källor fick hennes heterosexuella indentitet att börja ifrågasättas. Vi ställer den komplexa frågan till sociologen Arne Nilsson. Veckans gäst är Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap.

Klädd i långbyxor, linnekavaj och tröjor av herrsnitt var Katharine Hepburn en stilmässig rebell. Hon kom att lämna bestående avtryck inte bara i Hollywood utan också i modevärlden i stort. Med sina fyra Oscarsstayetter för "bästa kvinnliga skådespelare" är Katharine Hepburn den mest prisade i kategorin. Men i 1930-talets Hollywood stack hon minst sagt ut. Hon var så annorlunda jämfört med dåtidens publikdragande blonderade kvinnor att somliga regissörer inte ville, eller vågade, anlita henne. Man tyckte att hon såg ”för maskulin” ut för att spela en huvudroll. Men med tiden har hennes stil blivit en självklarhet, och vad många betraktar som ursprunget till den ledigt sportigt amerikanska look som modeskapare som Ralph Lauren och Calvin Klein senare slått mynt av. Hon var också känd för att ta vara på sin integritet. I många år levde hon tillsammans med skådespelaren Spencer Tracy i vad som då betraktades som en passionerad kärleksrelation, men som idag framstår allt mer som en taktisk dimridå. I veckans Stil tittar vi närmare på just byxor för kvinnor. Dambyxan har kallats det svårare plagget att utforma och vi frågar modeskaparen Frida Bard vilka utmaningarna är?  Vi ringer också upp regissören Matt Tyrnauer som har gjort dokumentärfilmen "Scotty and the Secret History of Hollywood". I en tid där det var svårt för homo- och bisexuella att öppet leva ut sin sexualitet hjälpte Scotty Bowers likasinnade att komma i kontakt med varandra. På hans kundlista fanns också Katharine Hepburns namn. Slutligen tar vi oss an frågeställningen om det är okej att "outa" en död person? Att outa någon innebär att man utan tillåtelse offentliggör någons sexuella läggning. Katharine Hepburn blev efter sin död outad när olika källor fick hennes heterosexuella indentitet att börja ifrågasättas. Vi ställer den komplexa frågan till sociologen Arne Nilsson. Veckans gäst är Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap.

Katharine Hepburn – frisinnad föregångare i byxor

The best podcast episodes on global issues affecting everyone. Covering topics such as the #metoo movement, climate change, the impact of technology and some of the biggest global issues facing us right now. For anyone interested in learning more about the world, and some of the issues we're facing, pick an episode below and start listening! Add episodes you're interested into your queue below!

Best Episodes on Global Issues

The best podcasts about ourselves as well as the world through the lense of Science. Specific topics include things about our brain, emotions to biology, physics and more!