Hela granskningen som podd: Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad  och om orosanmälningarna som försvann. Kalibers granskning Den tystade staden – om hur ett släktbaserat kriminellt nätverk påverkar Sveriges andra största stad Göteborg och dess nordöstra stadsdelar. Nu kan du lyssna på hela granskningen i en extrapodd.Trakasserier av personalAnställda på bibliotek och fritidsgård trakasseras, misshandlas och hotats av minderåriga med kopplingar till ett kriminellt nätverk. En av ungdomarna är 14-åriga ”Salim”, vars pappa är en del av ledarskiktet i det kriminella nätverket. Men personalen har varken velat polisanmäla händelserna eller skicka in några orosanmälningar om ungdomarna till socialtjänsten.Polisen skickar dock in orosanmälningar gällande ”Salim” – flera stycken. Men inget händer och till slut visar det sig att sju av tio orosanmälningar har försvunnit på socialtjänsten. Ingen vet vart. Och de tre som registrerats har inte utretts."Extremt allvarligt läge"–  Min första reaktion är att det är att det är ett extremt allvarligt läge, att vi har kriminella klaner som sätter i princip ett samhälle i sådan skräck får man ytterst säga, så att man får de här konsekvenserna och det är klart att det är ytterst allvarligt, sa Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, efter att ha hört granskningen från Kaliber.Polisanmälan efter programmetEfter granskningen blev det också känt att polisen polisanmält socialtjänsten för misstänkt tjänstefel och att en förundersökning inletts.

Hela granskningen som podd: Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad och om orosanmälningarna som försvann. Kalibers granskning Den tystade staden – om hur ett släktbaserat kriminellt nätverk påverkar Sveriges andra största stad Göteborg och dess nordöstra stadsdelar. Nu kan du lyssna på hela granskningen i en extrapodd.<h2>Trakasserier av personal</h2>Anställda på bibliotek och fritidsgård trakasseras, misshandlas och hotats av minderåriga med kopplingar till ett kriminellt nätverk. En av ungdomarna är 14-åriga ”Salim”, vars pappa är en del av ledarskiktet i det kriminella nätverket. Men personalen har varken velat polisanmäla händelserna eller skicka in några orosanmälningar om ungdomarna till socialtjänsten.Polisen skickar dock in orosanmälningar gällande ”Salim” – flera stycken. Men inget händer och till slut visar det sig att sju av tio orosanmälningar har försvunnit på socialtjänsten. Ingen vet vart. Och de tre som registrerats har inte utretts.<h2>"Extremt allvarligt läge"</h2>–  Min första reaktion är att det är att det är ett extremt allvarligt läge, att vi har kriminella klaner som sätter i princip ett samhälle i sådan skräck får man ytterst säga, så att man får de här konsekvenserna och det är klart att det är ytterst allvarligt, sa Jonas Attenius, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, efter att ha hört granskningen från Kaliber.<h2>Polisanmälan efter programmet</h2>Efter granskningen blev det också känt att polisen polisanmält socialtjänsten för misstänkt tjänstefel och att en förundersökning inletts.

Extrapodd: Den tystade staden

Visionen att bygga världens grönaste batteri utan kompromisser genomsyrar Northvolt. När Kaliber synar det gröna löftet hamnar vi på en av världens mest förorenade platser. Northvolts VD, Peter Carlsson, har sagt att anledningen till att de startade Northvolt var för att lösa ett stort problem: den globala uppvärmningen. Men för att kunna massproducera världens grönaste batteri så krävs en hel del råvaror.Northvolt har valt att köpa en del av sina råvarumetaller från företaget Nornickel, världens största producent av nickel, som har sin bas i staden Norilsk i Sibirien. I maj 2020 orsakade Nornickel vad som bedöms vara Arktis näst största miljökatastrof genom ett läckage på runt 20 000 ton dieselolja i en lokal flod. Nornickels höga utsläpp av svaveldioxid är också något som fått ursprungsbefolkningen i området att protestera."Satt sig i en svår situation"Professorn i företagsekonomi Niklas Zandén som forskat kring bland annat företagsetik och har läst Northvolts uppförandekod menar att företaget satt sig själva i en tuff situation.– Man har satt sig själv i en svår situation där man valt en leverantör som under lång tid har blivit anklagad för en mängd olika problem i relation till både de sociala aspekterna och miljömässiga aspekterna. Det finns en lång historik av organisationer som har lyft upp att det här är ett problematiskt företag, att man då väljer att ha ett sådant företag som en av sina leverantörer lyfter naturligtvis en mängd frågor.Northvolt har nu börjat fasa ut sin ryska leverantör på grund av Rysslands krig i Ukraina. Men med tanke på Northvolts ambitiösa uppförandekoder att bland annat lämna ett minimalt av tryck på miljön menar kritikerna att de aldrig borde ha börjat handla av dem.Northvolt säger att de ställt miljökrav på det ryska företaget. – Vi håller ju med om att det finns utmaningar lokalt och det var ju därför som vi tyckte att det var väldigt viktigt och bra att vi kan få vara med och påverka som en ny marknad till de här miljöförbättringarna, säger miljöchef Emma Nehrenheim.Niklas Zandén pekar på hur svårt det är för kunder att ställa faktiska krav på leverantörer.– Vi har ju ganska mycket forskning på det där som visar att det är oerhört svårt att sätta det trycket på en leverantör och få dem att ändra sig.

Visionen att bygga världens grönaste batteri utan kompromisser genomsyrar Northvolt. När Kaliber synar det gröna löftet hamnar vi på en av världens mest förorenade platser. Northvolts VD, Peter Carlsson, har sagt att anledningen till att de startade Northvolt var för att lösa ett stort problem: den globala uppvärmningen. Men för att kunna massproducera världens grönaste batteri så krävs en hel del råvaror.Northvolt har valt att köpa en del av sina råvarumetaller från företaget Nornickel, världens största producent av nickel, som har sin bas i staden Norilsk i Sibirien. I maj 2020 orsakade Nornickel vad som bedöms vara Arktis näst största miljökatastrof genom ett läckage på runt 20 000 ton dieselolja i en lokal flod. Nornickels höga utsläpp av svaveldioxid är också något som fått ursprungsbefolkningen i området att protestera.<h2>"Satt sig i en svår situation"</h2>Professorn i företagsekonomi Niklas Zandén som forskat kring bland annat företagsetik och har läst Northvolts uppförandekod menar att företaget satt sig själva i en tuff situation.– Man har satt sig själv i en svår situation där man valt en leverantör som under lång tid har blivit anklagad för en mängd olika problem i relation till både de sociala aspekterna och miljömässiga aspekterna. Det finns en lång historik av organisationer som har lyft upp att det här är ett problematiskt företag, att man då väljer att ha ett sådant företag som en av sina leverantörer lyfter naturligtvis en mängd frågor.Northvolt har nu börjat fasa ut sin ryska leverantör på grund av Rysslands krig i Ukraina. Men med tanke på Northvolts ambitiösa uppförandekoder att bland annat lämna ett minimalt av tryck på miljön menar kritikerna att de aldrig borde ha börjat handla av dem.Northvolt säger att de ställt miljökrav på det ryska företaget.  – Vi håller ju med om att det finns utmaningar lokalt och det var ju därför som vi tyckte att det var väldigt viktigt och bra att vi kan få vara med och påverka som en ny marknad till de här miljöförbättringarna, säger miljöchef Emma Nehrenheim. Niklas Zandén pekar på hur svårt det är för kunder att ställa faktiska krav på leverantörer. – Vi har ju ganska mycket forskning på det där som visar att det är oerhört svårt att sätta det trycket på en leverantör och få dem att ändra sig.

Gröna batterier och smutsiga metaller

Fällande domar som i hovrätten blir friande och hur gick det men kontona på appen Tiktok som hänger ut skilda kvinnor? I veckans avsnitt berättar vi vad som hänt efter några av våra granskningar. PFAS-skandalen till Högsta domstolenI december 2013 visade det sig att dricksvattnet i orten Kallinge i Blekinge var kraftigt förorenat. Vattnet innehöll PFAS-ämnen  från ett brandskum som försvaret använda, alldeles intill dricksvattentäkten.  Ungefär 5000 personer bor i Kallinge och några av dem gick ihop i en förening, PFAS-föreningen, och stämde det kommunala bolaget Ronneby miljö och teknik, som levererat dricksvattnet, för att få skadestånd.  Resan genom rättsprocessen har varit lång. Först vann kallingeborna i tingsrätten och sedan förlorade de i hovrätten. Nu ska deras ärende upp på högsta nivå när Högsta Domstolen gett prövningstillstånd.Skilda uthängda kvinnorI ett konto på appen Tiktok hängdes skilda kvinnor med ursprung i Mellanöstern ut. Kvinnor som skilt sig från sina män och börjat leva sina egna liv i sina nya hemländer hängdes ut som "övergivna horor" med namn och bild. Salma, som vi valde att kalla henne, var en av de som hängdes ut. Granskningen fick många att reagera, frågan är om det hänt nåt med kontona på Tiktok?Mannen i "Kreditkriget" friad av hovrättenBara för att en fordran är oriktig, så betyder det inte att den är brottslig, så resonerar hovrätten när de friar mannen som vi undersökte i granskningen ”Kreditkriget” från 2019. Mannen genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp. Tingrätten dömde mannen till flera års fängelse för bedrägeri men i hovrätten frias han.

Fällande domar som i hovrätten blir friande och hur gick det men kontona på appen Tiktok som hänger ut skilda kvinnor? I veckans avsnitt berättar vi vad som hänt efter några av våra granskningar. <h2>PFAS-skandalen till Högsta domstolen</h2>I december 2013 visade det sig att dricksvattnet i orten Kallinge i Blekinge var kraftigt förorenat. Vattnet innehöll PFAS-ämnen från ett brandskum som försvaret använda, alldeles intill dricksvattentäkten. Ungefär 5000 personer bor i Kallinge och några av dem gick ihop i en förening, PFAS-föreningen, och stämde det kommunala bolaget Ronneby miljö och teknik, som levererat dricksvattnet, för att få skadestånd.  Resan genom rättsprocessen har varit lång. Först vann kallingeborna i tingsrätten och sedan förlorade de i hovrätten. Nu ska deras ärende upp på högsta nivå när Högsta Domstolen gett prövningstillstånd.<h2>Skilda uthängda kvinnor</h2>I ett konto på appen Tiktok hängdes skilda kvinnor med ursprung i Mellanöstern ut. Kvinnor som skilt sig från sina män och börjat leva sina egna liv i sina nya hemländer hängdes ut som "övergivna horor" med namn och bild. Salma, som vi valde att kalla henne, var en av de som hängdes ut. Granskningen fick många att reagera, frågan är om det hänt nåt med kontona på Tiktok?<h2>Mannen i "Kreditkriget" friad av hovrätten</h2>Bara för att en fordran är oriktig, så betyder det inte att den är brottslig, så resonerar hovrätten när de friar mannen som vi undersökte i granskningen ”Kreditkriget” från 2019. Mannen genomförde en affärsidé under flera år, som gick ut på att personer bland annat krävs på betalning för snabblån som de ansökt om, men aldrig fått. Och där räntan på lånet som inte betalades ut, ändå kunde förvandla summan som krävts tillbaka till miljonbelopp. Tingrätten dömde mannen till flera års fängelse för bedrägeri men i hovrätten frias han.

Uthängda kvinnor, förgiftat vatten och dyra snabblån – det hände sen

Om miljonerna i felaktig assistansersättning som flödat genom den svenska omsorgsjätten Humana  och om vad bolaget egentligen visste. I utredningen som internt kallas för ”det gula huset” har polisen i flera månader samlat bevis mot en kvinna och hennes tre personliga assistenter. Polisen hävdar att kvinnan, som heter Inge Marie, inte varit där hon borde vara. Spaningsarbete och kartläggning från mobiltelefonsignaler visar att assistenterna och Inge Marie inte varit på samma ställe – när de varit schemalagda att vara hennes assistenter. – I det här skedet blir det ju nästan som en omvänd spaning då. Att när vi inte ser henne så blir ju det till protokollet. Hon ska finnas på den här platsen, säger polisens förundersökningsledare Linda Källberg.Humana förlorar sitt tillstånd att bedriva assistansTill Kaliber medger Inge Marie att hon varit i Danmark under delar av tiden, på grund av pandemin. Hon säger att meningen var att assistenterna skulle följa med, men att det inte gick eftersom Danmark stängde gränsen mot Sverige under coronapandemin.Genom åren har hennes assistans kostat sammanlagt nästan 11 miljoner kronor. Inge Maries assistenter har varit anställda av Humana Assistans. Det är de som har varit assistansanordnare, som det heter.Humana är idag en av Nordens största omsorgskoncerner, som förutom i Sverige finns också Finland, Norge och Danmark. I Norge och Sverige är Humana den största anordnaren av personlig assistans.2020 inleder Ivo en granskning av Humana Assistans. En granskning som kommer leda till att företaget kommer att förlora sitt tillstånd att bedriva personlig assistans – och till att bolaget nu slåss för sin överlevnad i domstol.Humana menar att det i de flesta fall inte alls handlar om personer som har fuskat eller överdrivit sina behov. Istället, säger Humanas chefsjurist Josefin Mikaelsson, handlar det ofta om personer fick sitt beslut om assistans i en annan tid, då reglerna var betydligt generösare än idag.Tidigare anställda: Vi var betjänterKaliber har pratat med flera personer som tidigare varit assistenter hos Humana, som säger att de larmade till arbetsgivaren om att personerna de skulle ta hand om, inte behövde hjälp.– Det sa jag till min chef flera gånger att jag kan inte förstå att hon har blivit beviljad så här mycket assistans, för hon kan ju göra det mesta själv, säger en fd anställd.Humana tillbakavisar uppgifterna.Det är inte den informationen som jag har fått, säger Josefin Mikaelsson.Hur ser ni på de uppgifterna?– Ja, om det skulle vara så att vi skulle ha fått information om att en person inte har behov av hjälp och ändå inte vidtog några åtgärder, då hade det varit brott mot våra rutiner. /…/ Får vi sådan information, då ska vi anmäla det till Försäkringskassan.Inge Marie Jensen dömdes i januari 2023 till två års fängelse för grovt bidragsbrott och folkbokföringsbrott. En av assistenterna dömdes också till fängelse i två år, den andra till fängelse i ett år, och den tredje till villkorlig dom.Assistenterna har inte överklagat domen. Det har däremot Inge Marie Jensen, som bara erkänner brott under pandemiåren då hon bodde i Danmark –  men står fast vid att hon fick assistans innan dess. Och att hon behöver assistans för att ha ett värdigt liv.

Om miljonerna i felaktig assistansersättning som flödat genom den svenska omsorgsjätten Humana och om vad bolaget egentligen visste. I utredningen som internt kallas för ”det gula huset” har polisen i flera månader samlat bevis mot en kvinna och hennes tre personliga assistenter. Polisen hävdar att kvinnan, som heter Inge Marie, inte varit där hon borde vara. Spaningsarbete och kartläggning från mobiltelefonsignaler visar att assistenterna och Inge Marie inte varit på samma ställe – när de varit schemalagda att vara hennes assistenter. – I det här skedet blir det ju nästan som en omvänd spaning då. Att när vi inte ser henne så blir ju det till protokollet. Hon ska finnas på den här platsen, säger polisens förundersökningsledare Linda Källberg.<h2>Humana förlorar sitt tillstånd att bedriva assistans</h2>Till Kaliber medger Inge Marie att hon varit i Danmark under delar av tiden, på grund av pandemin. Hon säger att meningen var att assistenterna skulle följa med, men att det inte gick eftersom Danmark stängde gränsen mot Sverige under coronapandemin.Genom åren har hennes assistans kostat sammanlagt nästan 11 miljoner kronor. Inge Maries assistenter har varit anställda av Humana Assistans. Det är de som har varit assistansanordnare, som det heter.Humana är idag en av Nordens största omsorgskoncerner, som förutom i Sverige finns också Finland, Norge och Danmark. I Norge och Sverige är Humana den största anordnaren av personlig assistans.2020 inleder Ivo en granskning av Humana Assistans. En granskning som kommer leda till att företaget kommer att förlora sitt tillstånd att bedriva personlig assistans – och till att bolaget nu slåss för sin överlevnad i domstol.Humana menar att det i de flesta fall inte alls handlar om personer som har fuskat eller överdrivit sina behov. Istället, säger Humanas chefsjurist Josefin Mikaelsson, handlar det ofta om personer fick sitt beslut om assistans i en annan tid, då reglerna var betydligt generösare än idag.<h2>Tidigare anställda: Vi var betjänter</h2>Kaliber har pratat med flera personer som tidigare varit assistenter hos Humana, som säger att de larmade till arbetsgivaren om att personerna de skulle ta hand om, inte behövde hjälp.– Det sa jag till min chef flera gånger att jag kan inte förstå att hon har blivit beviljad så här mycket assistans, för hon kan ju göra det mesta själv, säger en fd anställd.Humana tillbakavisar uppgifterna.Det är inte den informationen som jag har fått, säger Josefin Mikaelsson.Hur ser ni på de uppgifterna?– Ja, om det skulle vara så att vi skulle ha fått information om att en person inte har behov av hjälp och ändå inte vidtog några åtgärder, då hade det varit brott mot våra rutiner. /…/ Får vi sådan information, då ska vi anmäla det till Försäkringskassan.Inge Marie Jensen dömdes i januari 2023 till två års fängelse för grovt bidragsbrott och folkbokföringsbrott. En av assistenterna dömdes också till fängelse i två år, den andra till fängelse i ett år, och den tredje till villkorlig dom.Assistenterna har inte överklagat domen. Det har däremot Inge Marie Jensen, som bara erkänner brott under pandemiåren då hon bodde i Danmark –  men står fast vid att hon fick assistans innan dess. Och att hon behöver assistans för att ha ett värdigt liv.

Assistenterna som larmade: Vi blev betjänter och Humana vägrade lyssna

Om 14-årige "Salims" väg in i det kriminella nätverket  och om orosanmälningarna som försvann. Del 2/2. I del 1 av granskningen Den tystade staden berättade vi om att kommunanställda i Göteborgsförorten Hammarkullen utsatts för trakasserier, påtryckningar och förtäckta dödshot av minderåriga i ett släktbaserat kriminellt nätverk. Kaliber kunde berätta att ingen velat polisanmäla händelserna. Det har heller inte gjorts några orosanmälningar.Någon som däremot har gjort orosanmälningar är polisen. Redan i maj skrev polisen en anmälan om en 14-årig pojke vi valt att kalla Salim:"Om det inte genomförs en akut åtgärd snarast från socialtjänsten kommer pojken gå i sin fars fotspår och vara fast i den kriminella banan".Under 2022, fram till oktober, har socialtjänsten fått in nio orosanmälningar om Salim från polisen och en från störningsjouren. Men inget har hänt. Det visar sig att socialsekreteraren som tagit emot anmälningarna bara registrerar ett fåtal. Sju orosanmälningar försvinnerPolisen kontaktar socialtjänsten, som bestämmer sig för att utreda vad som hänt med orosanmälningarna, totalt sju stycken, som försvunnit.– Min egen spontana känsla var nog en viss frustration. Då vi har försökt dokumentera så mycket det bara går för att faktiskt i slutändan kunna hjälpa de här barnen och ungdomarna som riskerar att fara extremt illa, säger kommunpolisen Christian Jensen.I utredningen är kritiken massiv. Det står att den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts och genomgående saknas barnperspektiv. Det framgår inte om socialsekreteraren direkt fått frågan om hen har utsetts för påtryckningar. Man nämner inte heller att 14-åringens familj är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk där hot och utpressning är en del av affärsidén. Den övergripande förklaringen är i stället bemanningssvårigheter, hög arbetsbelastning och bristande rutiner.Socialtjänsten har inte polisanmält den ansvariga socialsekreteraren. Karen Alvstad, avdelningschef på socialförvaltningen i nordost, vill inte kommentera varför eller om de försvunna orosanmälningarna har hittats.– Jag tror inte att någon gömmer undan orosanmälningar, utan vad jag kunde se ur den här lex Sarah som du hänvisar till så finns det brister i dokumentationen och det har vi åtgärdat. Sedan vill inte jag gå in på detaljer.  Michael Tärnfalk är forskare i socialt arbete och utbildar socionomer på Uppsala universitet:– Oavsett vilka rutiner man har, så man har utbildat sig till socionom och läst någon juridik, i alla fall inom socialrätt, så förstår man ju att dokumentationsskyldighet, den är ju liksom A och O. (…) Var och en som jobbar som socialsekreterare måste veta att man är myndighetsperson, man måste dokumentera saker och man kan helt enkelt inte gömma undan orosanmälningar. Det är för mig helt obegripligt.Attenius: "Tar uppgifterna på djupaste allvar"Jonas Attenius (S), kommunalstyrelsens ordförande i Göteborg, skakar på huvudet när han hör om orosanmälningarna som försvunnit.– Brist på rutiner, att orosanmäla eller vad då? Det är ju en del utav grunduppdraget inom socialtjänsten så att det tror jag att man inte har brist på rutiner. (…) Underbemanning har vi ett stort problem i socialtjänsten. I den delen kan det finnas skäl att på något sätt, men att…var det sju stycken anmälningar skulle ha tappats på det sättet? Det låter osannolikt. Attenius berättar att han tar uppgifterna som framgår i Kalibers granskningen på djupaste allvar.– Hur kan vi stötta våra medarbetare så att de får en vettig arbetsmiljö? För det är vad det ytterst handlar om för mig som ansvarig politiker här i Göteborg. Hur kan jag få de här känna sig trygga att orosanmäla, att gå vidare med polisanmälan? För det är de inte idag. Och det behöver vi fundera på, på riktigt. Alltså, hur gör vi det? Kaliber har sökt socialsekreteraren som inte återkommit. Och genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna men de har inte återkommit.

Om 14-årige "Salims" väg in i det kriminella nätverket och om orosanmälningarna som försvann. Del 2/2. I del 1 av granskningen Den tystade staden berättade vi om att kommunanställda i Göteborgsförorten Hammarkullen utsatts för trakasserier, påtryckningar och förtäckta dödshot av minderåriga i ett släktbaserat kriminellt nätverk. Kaliber kunde berätta att ingen velat polisanmäla händelserna. Det har heller inte gjorts några orosanmälningar.Någon som däremot har gjort orosanmälningar är polisen. Redan i maj skrev polisen en anmälan om en 14-årig pojke vi valt att kalla Salim:"Om det inte genomförs en akut åtgärd snarast från socialtjänsten kommer pojken gå i sin fars fotspår och vara fast i den kriminella banan".Under 2022, fram till oktober, har socialtjänsten fått in nio orosanmälningar om Salim från polisen och en från störningsjouren. Men inget har hänt. Det visar sig att socialsekreteraren som tagit emot anmälningarna bara registrerar ett fåtal. <h2>Sju orosanmälningar försvinner</h2>Polisen kontaktar socialtjänsten, som bestämmer sig för att utreda vad som hänt med orosanmälningarna, totalt sju stycken, som försvunnit.– Min egen spontana känsla var nog en viss frustration. Då vi har försökt dokumentera så mycket det bara går för att faktiskt i slutändan kunna hjälpa de här barnen och ungdomarna som riskerar att fara extremt illa, säger kommunpolisen Christian Jensen.I utredningen är kritiken massiv. Det står att den enskildes rättssäkerhet har åsidosatts och genomgående saknas barnperspektiv. Det framgår inte om socialsekreteraren direkt fått frågan om hen har utsetts för påtryckningar. Man nämner inte heller att 14-åringens familj är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk där hot och utpressning är en del av affärsidén. Den övergripande förklaringen är i stället bemanningssvårigheter, hög arbetsbelastning och bristande rutiner.Socialtjänsten har inte polisanmält den ansvariga socialsekreteraren. Karen Alvstad, avdelningschef på socialförvaltningen i nordost, vill inte kommentera varför eller om de försvunna orosanmälningarna har hittats.– Jag tror inte att någon gömmer undan orosanmälningar, utan vad jag kunde se ur den här lex Sarah som du hänvisar till så finns det brister i dokumentationen och det har vi åtgärdat. Sedan vill inte jag gå in på detaljer.  Michael Tärnfalk är forskare i socialt arbete och utbildar socionomer på Uppsala universitet: – Oavsett vilka rutiner man har, så man har utbildat sig till socionom och läst någon juridik, i alla fall inom socialrätt, så förstår man ju att dokumentationsskyldighet, den är ju liksom A och O. (…) Var och en som jobbar som socialsekreterare måste veta att man är myndighetsperson, man måste dokumentera saker och man kan helt enkelt inte gömma undan orosanmälningar. Det är för mig helt obegripligt.<h2>Attenius: "Tar uppgifterna på djupaste allvar"</h2>Jonas Attenius (S), kommunalstyrelsens ordförande i Göteborg, skakar på huvudet när han hör om orosanmälningarna som försvunnit.– Brist på rutiner, att orosanmäla eller vad då? Det är ju en del utav grunduppdraget inom socialtjänsten så att det tror jag att man inte har brist på rutiner. (…) Underbemanning har vi ett stort problem i socialtjänsten. I den delen kan det finnas skäl att på något sätt, men att…var det sju stycken anmälningar skulle ha tappats på det sättet? Det låter osannolikt. Attenius berättar att han tar uppgifterna som framgår i Kalibers granskningen på djupaste allvar.– Hur kan vi stötta våra medarbetare så att de får en vettig arbetsmiljö? För det är vad det ytterst handlar om för mig som ansvarig politiker här i Göteborg. Hur kan jag få de här känna sig trygga att orosanmäla, att gå vidare med polisanmälan? För det är de inte idag. Och det behöver vi fundera på, på riktigt. Alltså, hur gör vi det? Kaliber har sökt socialsekreteraren som inte återkommit. Och genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna men de har inte återkommit.

Den tystade staden: Orosanmälningarna som försvann

Om hur politiska beslut än idag fortsätter att splittra samer  och hur en ny lag riskerar att skapa ett A- och ett B-lag. Del 2/2.  – Hä inte samer som själva som har skapat det här från början. Man ställer samer mot samer för att skapa oordning. Mycket fult spel, säger Erik Östergren som är renskötare i området Vapsten utanför Tärnaby.Svenska staten har de senaste 100 åren orsakat djupa konflikter mellan olika samiska grupper. Det handlar om politiska beslut som lett fram till förlorade rättigheter, tvångsförflyttningar och åtstramningar vem som får tillhöra en sameby och inte.– Det är en otrolig sorg att behöva lämna sitt hem på ett sådant brutalt sätt. Och den färd som man var tvungen att genomföra under tvång, berättar Lisa Omma vars förfäder tvingades ta sin renhjord och lämna Karesuandoområdet och flytta längre söderut.Just nu arbetas en ny lag om renskötsel fram och det riskerar att leda till nya splittringar mellan samebyar och skapa ett A- och ett B-lag inom den samiska minoritetenSplittringen märks även i sametinget.Splittringen mellan olika samiska grupper märks också i Sametinget, som är både en statlig myndighet och ett parlament med folkvalda samiska politiker.Av resultatet i det senaste sametingsvalet framgår att det finns ett stort intresse bland icke renägande samer att ta del av de särskilda rättigheter, till kanske främst jakt och fiske i fjällen som medlemmar i samebyarna har.Partiet Jakt- och fiskesamerna blir störst och får flest mandat, mer än dubbelt så många som tvåan och trean får tillsammans, partier som lockar renägande väljare.Lars Miguel Utsi, ordförande i partiet Guovssonásti, som har många väljare bland renägande samer, säger att frågan om splittring och rättigheter är den tydligaste skiljelinjen mellan Sametingets olika partier:– Den splittringen har ju gått in i Sametinget väldigt mycket och jag vet inte om Sametinget kanske också bidragit till att den splittringen så att säga har blivit synligare.Men stämmer det att det samiska samhället åtminstone har varit väldigt hierarkiskt där renägarna stått högst i rang så att säga?– Ja det kan nog stämma att det varit så. En splittring som staten har orsakat i grunden och det är, tycker jag, ett stort ansvar förs staten att se till så att den här splittringen kan läkas.Moment 22Många samer som står utanför rennäringen vill ha tillbaka rättigheter som funnits i släkten och det är samebyarna som avgör vem som får vara medlem eller inte. Men det finns ingen statistik över hur många ansökningar om medlemskap som görs eller hur många som avslås.En annan viktig sak för medlemskap är renmärket, alltså tecknet i renens öra som visar vem som äger djuret.Kaliber har begärt ut domar från Förvaltningsrätten där personer överklagat att de nekas medlemskap eller att registrera ett renmärke. Vi har fått ut ett drygt tiotal domar från de senaste fem åren. En handlar om medlemskap, resten om personer inte fått registrera renmärken. Det kan handla om barn till tidigare renägare som avlidit och där barnen nu anser att renmärket, liksom medlemskapet i samebyn har gått i arv. Men för att få registrera ett renmärke måste man först vara medlem i en sameby och det här beskrivs som ett moment 22.En ny lagBakgrunden till att en ny lag för renskötsel nu utreds är en uppmärksammad dom i Högsta domstolen för drygt tre år sedan. I det målet stämde Girjas sameby staten eftersom samebyn själv ville ha rätten att bestämma vilka utanför samebyn som får jaga och fiska på renbetesmarken i fjällen.Högsta domstolen gick på Girjas linje och gav samebyn rätt och Renmarkskommittén ska ta hänsyn till domen när förslagen till den nya lagen utformas. Men ett problem är de rättsliga förutsättningarna skiljer sig åt i de olika delarna av renskötelområdet.I augusti ska kommittén presentera ett delbetänkande om rätten till jakt och fiske i fjällen – och om samebyarna liksom Girjas ska få mer att säga till om i förhållande till staten.År 2025 ska hela utredningen om en ny renskötsellag, hur samebyarna ska organiseras och om samer utanför rennäringen ska kunna bli medlemmar för att få jaga och fiska, vara klar

Om hur politiska beslut än idag fortsätter att splittra samer och hur en ny lag riskerar att skapa ett A- och ett B-lag. Del 2/2.  – Hä inte samer som själva som har skapat det här från början. Man ställer samer mot samer för att skapa oordning. Mycket fult spel, säger Erik Östergren som är renskötare i området Vapsten utanför Tärnaby.Svenska staten har de senaste 100 åren orsakat djupa konflikter mellan olika samiska grupper. Det handlar om politiska beslut som lett fram till förlorade rättigheter, tvångsförflyttningar och åtstramningar vem som får tillhöra en sameby och inte. – Det är en otrolig sorg att behöva lämna sitt hem på ett sådant brutalt sätt. Och den färd som man var tvungen att genomföra under tvång, berättar Lisa Omma vars förfäder tvingades ta sin renhjord och lämna Karesuandoområdet och flytta längre söderut. Just nu arbetas en ny lag om renskötsel fram och det riskerar att leda till nya splittringar mellan samebyar och skapa ett A- och ett B-lag inom den samiska minoriteten Splittringen märks även i sametinget.Splittringen mellan olika samiska grupper märks också i Sametinget, som är både en statlig myndighet och ett parlament med folkvalda samiska politiker.Av resultatet i det senaste sametingsvalet framgår att det finns ett stort intresse bland icke renägande samer att ta del av de särskilda rättigheter, till kanske främst jakt och fiske i fjällen som medlemmar i samebyarna har.Partiet Jakt- och fiskesamerna blir störst och får flest mandat, mer än dubbelt så många som tvåan och trean får tillsammans, partier som lockar renägande väljare.Lars Miguel Utsi, ordförande i partiet Guovssonásti, som har många väljare bland renägande samer, säger att frågan om splittring och rättigheter är den tydligaste skiljelinjen mellan Sametingets olika partier:– Den splittringen har ju gått in i Sametinget väldigt mycket och jag vet inte om Sametinget kanske också bidragit till att den splittringen så att säga har blivit synligare.Men stämmer det att det samiska samhället åtminstone har varit väldigt hierarkiskt där renägarna stått högst i rang så att säga?– Ja det kan nog stämma att det varit så. En splittring som staten har orsakat i grunden och det är, tycker jag, ett stort ansvar förs staten att se till så att den här splittringen kan läkas.Moment 22Många samer som står utanför rennäringen vill ha tillbaka rättigheter som funnits i släkten och det är samebyarna som avgör vem som får vara medlem eller inte. Men det finns ingen statistik över hur många ansökningar om medlemskap som görs eller hur många som avslås.En annan viktig sak för medlemskap är renmärket, alltså tecknet i renens öra som visar vem som äger djuret.Kaliber har begärt ut domar från Förvaltningsrätten där personer överklagat att de nekas medlemskap eller att registrera ett renmärke. Vi har fått ut ett drygt tiotal domar från de senaste fem åren. En handlar om medlemskap, resten om personer inte fått registrera renmärken. Det kan handla om barn till tidigare renägare som avlidit och där barnen nu anser att renmärket, liksom medlemskapet i samebyn har gått i arv. Men för att få registrera ett renmärke måste man först vara medlem i en sameby och det här beskrivs som ett moment 22.En ny lagBakgrunden till att en ny lag för renskötsel nu utreds är en uppmärksammad dom i Högsta domstolen för drygt tre år sedan. I det målet stämde Girjas sameby staten eftersom samebyn själv ville ha rätten att bestämma vilka utanför samebyn som får jaga och fiska på renbetesmarken i fjällen.Högsta domstolen gick på Girjas linje och gav samebyn rätt och Renmarkskommittén ska ta hänsyn till domen när förslagen till den nya lagen utformas. Men ett problem är de rättsliga förutsättningarna skiljer sig åt i de olika delarna av renskötelområdet.I augusti ska kommittén presentera ett delbetänkande om rätten till jakt och fiske i fjällen – och om samebyarna liksom Girjas ska få mer att säga till om i förhållande till staten.År 2025 ska hela utredningen om en ny renskötsellag, hur samebyarna ska organiseras och om samer utanför rennäringen ska kunna bli medlemmar för att få jaga och fiska, vara klar

Hatet i fjällen: Vem är en riktig same?

Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad, samtidigt som de ansvariga duckar. Del 1/2. Anställda i Göteborgsförorten Hammarkullen, på fritidsgården och biblioteket, upplever en ökad hotbild från ungdomsgäng i området, några så unga som 14 år. De flesta är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk som under många år haft en stor påverkan i Hammarkullen och i övriga Angered. Alla känner till släktnätverket och deras brottslighet går över hela skalan. Flera av dem är dömda för grova brott. – Allting från narkotikahantering till bedrägeribrott där man genererar väldigt stora pengar, till våldsdåd, allting från misshandel upp till mord, säger Christian Jensen, kommunpolis i nordost.Fritidsgården i Hammarkullen gör flera tillbudsrapporter under 2022, om ungdomar som kastar sten, sparkar på entrédörren och uttalar förtäckta dödshot mot personalen. Trots detta görs inga polisanmälningar.– Jag pratade med dem själv. Och är det ju tagna och rädda av situationen. De säger till och med det själva, utan att jag frågar, att de inte vill medverka i någon form av polisiär utredning, säger en anonym polisman som vi kallar Anders.Inga polis- eller orosanmälningar görsPå biblioteket såg personalen gänget sälja droger, men vågade inte ingripa. Triggade av en prideflagga hotade gänget skära halsen av alla homosexuella och tog under period nästan över lokalerna.Elizabeth George Chandy är enhetschef för biblioteken i Angered, Hammarkullen och Hjällbo:– Vi hade upprepade gånger inne ungdomar, lokalbor som var inne och ja, var aggressiva och utåtagerande och skrämde i väg andra besökare. Och gjorde situationen väldigt obehaglig för våra bibliotekarier som fanns i lokalerna och jobbar i lokalerna. (…) Det var ju liksom personer med ett våldskapital som vi förstod. Och det är ju där hotet ligger.Enligt lagen är verksamheter som har med barn och unga att göra skyldiga att genast göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker eller får reda på att ett barn far illa. Inte heller det sker. Inga polisanmälningar. Inga orosanmälningar. Och det är ett mönster när det gäller det här nätverket. Christian Jensen:– Vi kan ju se att det skapar ju en tystnadskultur, där folk är rädda för repressalier från vissa nätverkspersoner. Man är kanske i sin profession, men man vill inte anmäla för att man känner en rädsla helt enkelt."Rena maffiametoder"Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete och lektor på Uppsala universitet, ser allvarligt på detta.– Det är alldeles uppenbart att de här personerna som är portade på fritidsgården och personalen har en konflikt och personalen är helt enkelt rädd för de här personerna och de här personerna ger sig inte utan ger sig på personalen. Det här underminerar egentligen hela samhället i de delar där de här sakerna kan liksom förekomma. Det är ju rena maffiametoder egentligen.Tobias Gröndahl är nytillträdd avdelningschef på socialförvaltningen i nordost:– Är det så att det har glidit, blivit en glidning av vår verksamhet, att vi låter bli att göra orosanmälningar på grund av rädsla så har vi ju verkligen något att jobba med. Så det är allvarligt.Genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna, men de har inte återkommit.

Om hur de kriminella gängen påverkar samhället i vardagen och hur de hotar och skrämmer kommunens personal till tystnad, samtidigt som de ansvariga duckar. Del 1/2. Anställda i Göteborgsförorten Hammarkullen, på fritidsgården och biblioteket, upplever en ökad hotbild från ungdomsgäng i området, några så unga som 14 år. De flesta är en del av ett släktbaserat kriminellt nätverk som under många år haft en stor påverkan i Hammarkullen och i övriga Angered. Alla känner till släktnätverket och deras brottslighet går över hela skalan. Flera av dem är dömda för grova brott. – Allting från narkotikahantering till bedrägeribrott där man genererar väldigt stora pengar, till våldsdåd, allting från misshandel upp till mord, säger Christian Jensen, kommunpolis i nordost.Fritidsgården i Hammarkullen gör flera tillbudsrapporter under 2022, om ungdomar som kastar sten, sparkar på entrédörren och uttalar förtäckta dödshot mot personalen. Trots detta görs inga polisanmälningar.– Jag pratade med dem själv. Och är det ju tagna och rädda av situationen. De säger till och med det själva, utan att jag frågar, att de inte vill medverka i någon form av polisiär utredning, säger en anonym polisman som vi kallar Anders.<h2>Inga polis- eller orosanmälningar görs</h2>På biblioteket såg personalen gänget sälja droger, men vågade inte ingripa. Triggade av en prideflagga hotade gänget skära halsen av alla homosexuella och tog under period nästan över lokalerna.Elizabeth George Chandy är enhetschef för biblioteken i Angered, Hammarkullen och Hjällbo:– Vi hade upprepade gånger inne ungdomar, lokalbor som var inne och ja, var aggressiva och utåtagerande och skrämde i väg andra besökare. Och gjorde situationen väldigt obehaglig för våra bibliotekarier som fanns i lokalerna och jobbar i lokalerna. (…) Det var ju liksom personer med ett våldskapital som vi förstod. Och det är ju där hotet ligger.Enligt lagen är verksamheter som har med barn och unga att göra skyldiga att genast göra en orosanmälan till socialtjänsten om de misstänker eller får reda på att ett barn far illa. Inte heller det sker. Inga polisanmälningar. Inga orosanmälningar. Och det är ett mönster när det gäller det här nätverket. Christian Jensen: – Vi kan ju se att det skapar ju en tystnadskultur, där folk är rädda för repressalier från vissa nätverkspersoner. Man är kanske i sin profession, men man vill inte anmäla för att man känner en rädsla helt enkelt.<h2>"Rena maffiametoder"</h2>Michael Tärnfalk, forskare i socialt arbete och lektor på Uppsala universitet, ser allvarligt på detta. – Det är alldeles uppenbart att de här personerna som är portade på fritidsgården och personalen har en konflikt och personalen är helt enkelt rädd för de här personerna och de här personerna ger sig inte utan ger sig på personalen. Det här underminerar egentligen hela samhället i de delar där de här sakerna kan liksom förekomma. Det är ju rena maffiametoder egentligen.Tobias Gröndahl är nytillträdd avdelningschef på socialförvaltningen i nordost:– Är det så att det har glidit, blivit en glidning av vår verksamhet, att vi låter bli att göra orosanmälningar på grund av rädsla så har vi ju verkligen något att jobba med. Så det är allvarligt.Genom släktnätverkets advokat har Kaliber sökt de aktuella familjemedlemmarna, men de har inte återkommit.

Den tystade staden: "Vet du vem jag är? Jag kan få folk att försvinna"

Om hur polisanmälningarna om förtal och förolämpningar har skenat i takt med utvecklingen på internet  och om förutsättningarna för utsatta att få upprättelse när bara en bråkdel når domstolarna. – På något sätt är man rädd att någon som hört talas om det här ska tro att det finns en liten gnutta sanning och så vidare, så att, man är liksom rädd. Man vill inte berätta, säger Anna-Karin.Hon vet inte varför kvinnan i grannskapet började smutskasta henne. De har inte haft nån närmare relation. Men hon tror, säger hon, att kvinnan som också skriver om andra personer, kan ha ansett sig sviken av omgivningen på något sätt.Kvinnan skrev om henne på Facebook, och skickade mail i grannskapet och till myndigheter. Hon började sedan kontakta hennes kollegor och chefer i företaget för att påstå saker om Anna-Karin.– Hon ropade till mig en dag att jag tycker du ska kontakta din arbetsgivare, och då förstod jag att det var riktigt illa.Dömdes för grovt förtalKvinnan dömdes mot sitt nekande för grovt förtal. En upprättelse, säger Anna-Karin, som många gånger tvivlade på att rättsprocessen skulle nå ända fram.– Den känslan hade jag också, att det liksom var ett brott som inte hade samma trovärdighet på något sätt som andra brott, säger Anna-Karin.I veckans Kaliber har reporter Johanna Hövenmark kartlagt ökningen av förtalsanmälningar. För drygt 30 år sen, 1990, gjordes 1 800 anmälningar om förtal eller förolämpning. I fjol var det 9 800 anmälningar."Risk att de flesta rycker på axlarna"Men få fall når domstolarna. I fjol väcktes 215 allmänna åtal av åklagare.– Det är bättre i min uppfattning än vad det var förut. Och det är mycket med anledning av nya vägledningar som har tagits fram för åklagare för när man ska väcka åtal och liknande. Men med det sagt så är det fortfarande väldigt svårt, säger Ängla Pändel, advokat och ordförande för Institutet för juridik och internet.På internet finns nu mängder av uppgifter som, om de hamnade i domstol, nog skulle bedömas som förtal eller förolämpning.– Om det inte blir rättssak av de här anmälningarna… Risken är ju att till sist så rycker de flesta på axlarna och blir lite resignerade och tänker att det inte är lönt att anmäla det här, för det händer ändå ingenting, säger Nils Funcke, expert på yttrandefrihet.

Om hur polisanmälningarna om förtal och förolämpningar har skenat i takt med utvecklingen på internet och om förutsättningarna för utsatta att få upprättelse när bara en bråkdel når domstolarna. – På något sätt är man rädd att någon som hört talas om det här ska tro att det finns en liten gnutta sanning och så vidare, så att, man är liksom rädd. Man vill inte berätta, säger Anna-Karin.Hon vet inte varför kvinnan i grannskapet började smutskasta henne. De har inte haft nån närmare relation. Men hon tror, säger hon, att kvinnan som också skriver om andra personer, kan ha ansett sig sviken av omgivningen på något sätt.Kvinnan skrev om henne på Facebook, och skickade mail i grannskapet och till myndigheter. Hon började sedan kontakta hennes kollegor och chefer i företaget för att påstå saker om Anna-Karin. – Hon ropade till mig en dag att jag tycker du ska kontakta din arbetsgivare, och då förstod jag att det var riktigt illa.<h2>Dömdes för grovt förtal</h2>Kvinnan dömdes mot sitt nekande för grovt förtal. En upprättelse, säger Anna-Karin, som många gånger tvivlade på att rättsprocessen skulle nå ända fram.– Den känslan hade jag också, att det liksom var ett brott som inte hade samma trovärdighet på något sätt som andra brott, säger Anna-Karin.I veckans Kaliber har reporter Johanna Hövenmark kartlagt ökningen av förtalsanmälningar. För drygt 30 år sen, 1990, gjordes 1 800 anmälningar om förtal eller förolämpning. I fjol var det 9 800 anmälningar.<h2>"Risk att de flesta rycker på axlarna"</h2>Men få fall når domstolarna. I fjol väcktes 215 allmänna åtal av åklagare.– Det är bättre i min uppfattning än vad det var förut. Och det är mycket med anledning av nya vägledningar som har tagits fram för åklagare för när man ska väcka åtal och liknande. Men med det sagt så är det fortfarande väldigt svårt, säger Ängla Pändel, advokat och ordförande för Institutet för juridik och internet.På internet finns nu mängder av uppgifter som, om de hamnade i domstol, nog skulle bedömas som förtal eller förolämpning.– Om det inte blir rättssak av de här anmälningarna… Risken är ju att till sist så rycker de flesta på axlarna och blir lite resignerade och tänker att det inte är lönt att anmäla det här, för det händer ändå ingenting, säger Nils Funcke, expert på yttrandefrihet.

Anna-Karin utsattes för förtal på nätet: "Hela min tillvaro handlade om det här"

Om hur hundratals kvinnor hängs ut med namn och bild som övergivna horor i konton på Tik Tok efter att de flytt till Europa och skiljt sig. Salma, som egentligen heter något annat, gifte sig i Syrien men trivdes inte i äktenskapet. När kriget bröt ut flydde hon till Sverige, och en tid senare skiljde hon sig från sin man.Salma är en av de kvinnor som hängts ut med namn och bild på kontot. Då har hon varit skild i flera år. I en text på arabiska intill bilden beskrivs Salma som en övergiven och skild kvinna som träffat sin nya älskare på SFI. - Jag tror att det är någon som känner mig som gett bilden, och som skriver om mig på det dåliga sättet.Ingenting av det som skrivs om Salma är sant säger hon. Och vem som vill henne illa vet hon inte. ”Allvarlig förföljelse”Christina Malmqvist, arbetar på nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck.- Bara namnet här - det är ju en direkt uppmaning att mörda. Det är en förföljelse som är väldigt allvarlig av kvinnor som egentligen bara vill leva sitt eget liv.Förtalsexperten Ängla Pendel säger att med den lagstiftning som finns idag är det kontoanvändaren som ska åtalas och inte Tiktok. Och i det här fallet är användaren anonym.- I Sverige har vi inget straffrättsligt eller skademässig reglering av ansvaret hos sociala medieplattformar, utan vi har valt att lägga det ansvaret på individen.Nya Tiktok-konton startas upp när andra stängs nerTill Kaliber säger Tiktoks svenska presschef att de nu satt igång en utredning om kontona men i nuläget vill de inte ställa upp på en intervju.Tiktok har stängt ner kontot, men redan har ett nytt liknande konto startat upp och på kort tid fått tusentals följare.I Kaliber idag, i ett samarbete med P4-kanalerna i Västsverige, om en anonymiserad, organiserad hederskultur som försöker sätta klorna i de kvinnor som flytt den. Om en plattform som säger sig ta ansvar och om kvinnorna som söker upprättelse.

Om hur hundratals kvinnor hängs ut med namn och bild som övergivna horor i konton på Tik Tok efter att de flytt till Europa och skiljt sig. Salma, som egentligen heter något annat, gifte sig i Syrien men trivdes inte i äktenskapet. När kriget bröt ut flydde hon till Sverige, och en tid senare skiljde hon sig från sin man.Salma är en av de kvinnor som hängts ut med namn och bild på kontot. Då har hon varit skild i flera år. I en text på arabiska intill bilden beskrivs Salma som en övergiven och skild kvinna som träffat sin nya älskare på SFI. - Jag tror att det är någon som känner mig som gett bilden, och som skriver om mig på det dåliga sättet.Ingenting av det som skrivs om Salma är sant säger hon. Och vem som vill henne illa vet hon inte. <h2>”Allvarlig förföljelse”</h2>Christina Malmqvist, arbetar på nationellt centrum mot hedersrelaterat våld och förtryck. - Bara namnet här - det är ju en direkt uppmaning att mörda. Det är en förföljelse som är väldigt allvarlig av kvinnor som egentligen bara vill leva sitt eget liv. Förtalsexperten Ängla Pendel säger att med den lagstiftning som finns idag är det kontoanvändaren som ska åtalas och inte Tiktok. Och i det här fallet är användaren anonym. - I Sverige har vi inget straffrättsligt eller skademässig reglering av ansvaret hos sociala medieplattformar, utan vi har valt att lägga det ansvaret på individen.<h2>Nya Tiktok-konton startas upp när andra stängs ner</h2>Till Kaliber säger Tiktoks svenska presschef att de nu satt igång en utredning om kontona men i nuläget vill de inte ställa upp på en intervju. Tiktok har stängt ner kontot, men redan har ett nytt liknande konto startat upp och på kort tid fått tusentals följare.I Kaliber idag, i ett samarbete med P4-kanalerna i Västsverige, om en anonymiserad, organiserad hederskultur som försöker sätta klorna i de kvinnor som flytt den. Om en plattform som säger sig ta ansvar och om kvinnorna som söker upprättelse.

De skilda kvinnornas bödel - hur hundratals skilda kvinnor hängs ut som horor

Agnes och Ella fick höga doser av starka mediciner utskrivna av en psykiatriker som plötsligt inte gick att nå. Kaliber om förtvivlade patienter och allvarliga anmälningar som utreds år efter år  samtidigt som läkare får jobba kvar. Annelies dotter Agnes, som egentligen heter något annat, har sedan hon var barn haft svårt att hålla fokus på en sak i taget, och i mellanstadiet börjar hon må dåligt. De söker hjälp från skolan och BUP, men det är inte förrän Annelie får tag i en västsvensk psykiatriker som de känner att de når fram. Agnes blir utredd och får diagnosen ADD, precis det som Annelie misstänkt att hon haft hela tiden.Agnes börjar gå på centralstimulerande mediciner som psykiatrikern skriver ut. Men en tid senare märker Annelie och hennes man Thomas att något är konstigt.– Klockan var framåt halv elva på kvällen och hon satt och gjorde läxor, och hade märkbart svårt att sitta still. Hon hade mycket energi helt enkelt, på ett sätt som aldrig har haft förut. Vi bara "men herregud hon är ju hög. Hon är ju speedad liksom".Psykiatrikern går inte att nåNär Kai Knudsen, överläkare och universitetslektor i klinisk toxikologi, tittar på medicinerna Agnes fick utskrivna till sig kan han konstatera att doserna är höga och att psykiatrikern överskrivit rekommenderad dygnsdos.– Där finns en alldeles särskild fara, det är att man blir hyperaktiv. Man blir speedad, och i värsta fall att man får en akut psykos för det här är alltså amfetamin man förskriver. Och med psykosen, om det blir det, följer en ökad suicidrisk, säger Kai Knudsen.Men när Agnes föräldrar försöker få tag i Agnes läkare för att justera medicindoserna, går han inte längre att nå. Annelie skriver själv ner doserna för sin dotter innan de till slut får fatt i psykiatrikern.Ella är en annan som försökt nå psykiatrikern. Hon har ADHD, har mått dåligt nästan hela sitt liv och i perioder tar hon droger. Den vanliga sjukvården upplever hon som för fyrkantig, men den västsvenska psykiatrikern är annorlunda. Psykiatrikern skriver ut starka mediciner även åt Ella.– Det var ganska liberalt. Aldrig haft så mycket problem på apoteket. Hämta sin chef och liksom står och bara "vi får inte göra såhär". Men ja, det kunde vara tre månader ibland och då kunde det vara gatuvärde på många tiotusentals kronor liksom.Samtidigt som hon börjar må sämre får hon allt svårare att få tag i psykiatrikern.IVO: "Tyvärr långa handläggningstider"Kalibers granskning visar att det finns fler patienter som försöker nå mannen, och att IVO, inspektionen för vård och omsorg, startade en utredning mot honom redan i mars 2021 – som ännu inte är klar.Mannen själv hävdar att han är oskyldigt anmäld, och att han brinner för att hjälpa sina patienter. Han tycker IVO:s utredning tagit alldeles för lång tid och att det påverkat honom negativt.Marie Åberg är avdelningschef på IVO. Hon vill inte svara på några frågor om utredningen av den västsvenske psykiatrikern eftersom den fortfarande pågår, men hon säger att IVO försöker få ner sina handläggningstider.– Det är ju så att vi har tyvärr för långa handläggningstider när det kommer till att utreda legitimerad personal. Och jag kan bara beklaga att IVO:s handläggningstider är långa, och vi ser över arbetssätten. Samtidigt behöver våra utredningar av legitimerad personal vara rättssäkra och tillräckligt underbyggda för att vi ska kunna till exempel anmäla till HSAN.

Agnes och Ella fick höga doser av starka mediciner utskrivna av en psykiatriker som plötsligt inte gick att nå. Kaliber om förtvivlade patienter och allvarliga anmälningar som utreds år efter år samtidigt som läkare får jobba kvar. Annelies dotter Agnes, som egentligen heter något annat, har sedan hon var barn haft svårt att hålla fokus på en sak i taget, och i mellanstadiet börjar hon må dåligt. De söker hjälp från skolan och BUP, men det är inte förrän Annelie får tag i en västsvensk psykiatriker som de känner att de når fram. Agnes blir utredd och får diagnosen ADD, precis det som Annelie misstänkt att hon haft hela tiden.Agnes börjar gå på centralstimulerande mediciner som psykiatrikern skriver ut. Men en tid senare märker Annelie och hennes man Thomas att något är konstigt.– Klockan var framåt halv elva på kvällen och hon satt och gjorde läxor, och hade märkbart svårt att sitta still. Hon hade mycket energi helt enkelt, på ett sätt som aldrig har haft förut. Vi bara "men herregud hon är ju hög. Hon är ju speedad liksom".<h2>Psykiatrikern går inte att nå</h2>När Kai Knudsen, överläkare och universitetslektor i klinisk toxikologi, tittar på medicinerna Agnes fick utskrivna till sig kan han konstatera att doserna är höga och att psykiatrikern överskrivit rekommenderad dygnsdos.– Där finns en alldeles särskild fara, det är att man blir hyperaktiv. Man blir speedad, och i värsta fall att man får en akut psykos för det här är alltså amfetamin man förskriver. Och med psykosen, om det blir det, följer en ökad suicidrisk, säger Kai Knudsen.Men när Agnes föräldrar försöker få tag i Agnes läkare för att justera medicindoserna, går han inte längre att nå. Annelie skriver själv ner doserna för sin dotter innan de till slut får fatt i psykiatrikern.Ella är en annan som försökt nå psykiatrikern. Hon har ADHD, har mått dåligt nästan hela sitt liv och i perioder tar hon droger. Den vanliga sjukvården upplever hon som för fyrkantig, men den västsvenska psykiatrikern är annorlunda. Psykiatrikern skriver ut starka mediciner även åt Ella.– Det var ganska liberalt. Aldrig haft så mycket problem på apoteket. Hämta sin chef och liksom står och bara "vi får inte göra såhär". Men ja, det kunde vara tre månader ibland och då kunde det vara gatuvärde på många tiotusentals kronor liksom.Samtidigt som hon börjar må sämre får hon allt svårare att få tag i psykiatrikern.<h2>IVO: "Tyvärr långa handläggningstider"</h2>Kalibers granskning visar att det finns fler patienter som försöker nå mannen, och att IVO, inspektionen för vård och omsorg, startade en utredning mot honom redan i mars 2021 – som ännu inte är klar.Mannen själv hävdar att han är oskyldigt anmäld, och att han brinner för att hjälpa sina patienter. Han tycker IVO:s utredning tagit alldeles för lång tid och att det påverkat honom negativt.Marie Åberg är avdelningschef på IVO. Hon vill inte svara på några frågor om utredningen av den västsvenske psykiatrikern eftersom den fortfarande pågår, men hon säger att IVO försöker få ner sina handläggningstider.– Det är ju så att vi har tyvärr för långa handläggningstider när det kommer till att utreda legitimerad personal. Och jag kan bara beklaga att IVO:s handläggningstider är långa, och vi ser över arbetssätten. Samtidigt behöver våra utredningar av legitimerad personal vara rättssäkra och tillräckligt underbyggda för att vi ska kunna till exempel anmäla till HSAN.

Psykiatrikern, opiaterna och patienterna som blev kvar

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen. Ansvarig utgivare: Sabina Schatzl

Kaliber

Jasmine gifts bort och lämnas i ett land långt hemifrån. Hon är ett av många anmälda fall av tvångsgifte. Kaliber granskar hur det har gått sedan Sverige fick en lag mot äktenskapstvång för fem år sedan.

Jasmine gifts bort och lämnas i ett land långt hemifrån. Hon är ett av många anmälda fall av tvångsgifte. Kaliber granskar hur det har gått sedan Sverige fick en lag mot äktenskapstvång för fem år sedan.

Tvingad till äktenskap del 1: Jasmine och flyktplanerna

Vi uppmärksammar P4 Sörmlands och P4 Östergötlands granskning av ett familjehem, som bedömts vara olämpligt. De handlar bl a om dömda familjemedlemmar. Trots det placerade flera kommuner barn där.

Vi uppmärksammar P4 Sörmlands och P4 Östergötlands granskning av ett familjehem, som bedömts vara olämpligt. De handlar bl a om dömda familjemedlemmar. Trots det placerade flera kommuner barn där.

Det olämpliga familjehemmet

Kaliber handlar om vad amerikanska kemiföretag visste om riskerna med PFAS-kemikalier. I USA har de här föroreningarna fått stor uppmärksamhet i domstolar, media och nyligen även i en biofilm.

Kaliber handlar om vad amerikanska kemiföretag visste om riskerna med PFAS-kemikalier. I USA har de här föroreningarna fått stor uppmärksamhet i domstolar, media och nyligen även i en biofilm.

PFAS – kemiföretagen visste

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag?  Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceaușescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche. -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko. På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas LindahlKontakt: kaliber@sverigesradio.se

I år är det 20 år sedan kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut. Då hade tiotusentals människor tvingats fly för sina liv till Sverige. Hela samhället sattes på prov i takt med att allt fler bussar kom över gränsen. Men vad hände sedan? Hur blev det nya livet i det främmande landet? Och finns det saker som historien kan lära oss idag? Regnet har precis dragit förbi och lämnat en gråtung himmel bakom sig över gamla bron i Mostar i Bosnien-Hercegovina. Det är stor uppståndelse bland de få turister som har vågat sig ut i rusket. Högst upp på bron, på andra sidan räcket, 24 meter över floden Neretva, står en ung kille i våtdräkt och stretchar. Han har fått betalt av några turister för att hoppa. Det här är en av turistattraktionerna i Mostar, de våghalsiga killarna som både dyker och hoppar för att tjäna lite extra pengar. Men så finns det de som är här av helt andra anledningar. -- Goran, Goran, kom hit, hörs en mansröst ropa. På nätet finns en film på gamla bron, man ser att det fattas en bit i mitten. En man ropar på sin kompis Goran att han ska komma. Strax därefter hörs en väldig smäll. Goran svär och svär. Efter ett tag ser man bron från 1500-talet rasa ner i Neretva. Det är den nionde november 1993 och en symbolisk händelse. Den här bron enade stadens två sidor och stod för tolerans och gemenskap. Nu är den borta, mitt under kriget i Bosnien-Hercegovina. Ett krig som skulle kosta omkring 100 000 människor livet och tvinga hundratusentals på flykt. -- Här var det, det var inte så mycket smuts här. Almira Perdija var en av dem som fick fly sitt älskade Mostar. -- Båten var här. När vi kom hit så tänkte jag: var har vi hamnat? Industrihamnen i Malmö 2015 ser inte alls ut som den gjorde i juni 1994. -- Det var en jättestor båt på kanske fyra, fem, sex våningar och jag såg jättemycket folk, båten var helt full. Jag såg en massa små huvuden genom fönstrena på båten när vi kom. Den 7 juni kom Almira, hennes man Vojmir och snart 17 år gamla dottern Mia till hamnen i Malmö. Till en båt som hade sett bättre dagar men som fick duga som hem till den lilla familjen och hundratals andra från före detta Jugoslavien. Och som för många familjer så togs besluten snabbt när man insåg åt vilket håll det var på väg. -- Mia låg och sov eftersom det var på natten. Min man kom hem från arbetet och var väldigt orolig och sa att vi skulle lämna Mostar. De ville att han skulle ta ett vapen och bege sig till fronten men han vägrade skjuta på andra människor. Så vi blev tvungna att fly. Jag var mest orolig för Mia, säger Almira Perdija. Liknande historier kan man höra runt om i Sverige. Mellan 1992 och 1995, då kriget pågick i Bosnien-Hercegovina, sökte omkring 110 000 personer asyl i Sverige från före detta Jugoslavien. Nästan 40 000 av de från Bosnien-Hercegovina. Till Ystad kom färjor fulla med människor som hade tagit sig med färjan från Polen, precis som familjen Perdija. En del av dem blev kvar där, men de flesta åkte vidare till andra orter. Som båten i Inustrihamnen i Malmö. -- Vet du vad folk gjorde här? De fiskade. Och de promenerade fram och tillbaka på kajen, berättar Almira Perdija. Flyktingbåten blev det första hemmet för familjen Perdija. Den första tiden blev full av osäkerhet och oro, skulle familjen få stanna? Hur mådde resten av släkten som var kvar? -- Vi förlorade jättemånga vänner, släktingar och bekanta. Jag oroade mig väldigt mycket för mina föräldrar, de visste ingenting om mig. Vojimirs föräldrar visste ingenting om honom. Efter ett och ett halvt år i Sverige så fick vi äntligen kontakt med varandra och då bara grät vi i telefon, berättar Almira Perdija. Allt fler människor dör i krigets Bosnien-Hercegovina. Mer än 10 000 människor dör under belägringen av Sarajevo som kommer att bli den längsta belägringen i modern tid. I nästan fyra år håller serbiska styrkor staden i ett järngrepp. Samtidigt i Sverige: busslast efter busslast med skräckslagna människor passerar gränsen. Många kommer via skånska Ystad där färja efter färja lägger till. -- 300, 400 kanske 600 asylsökande varje gång färjan lägger till. Sveriges Radios reporter besöker färjeläget 1992 och pratar med poliser som tar emot flyktingarna. -- Det är samma sak, vi fyller ett tältläger med varje färja så det är fullt upp. -- Det färjeläget där den färjan ligger är det läget som färjorna kom in redan på den tiden. Mer än 20 år har gått. Pensionerade polisen Bertil Borgström stod här under tidiga våren 1992 och såg människorna lämna färjorna från Polen. -- Det började lite lugnt och stilla men efterhand så eskalerade det och vi fick hundratals både på morgon och kväll, vilket innebar en jättelik press på det lilla polisdistriktet i Ystad. -- Vi fick ett meddelande från Polen när färjan gick och då visste vi hur många som fanns ombord och kunde börja kalla in organisationen med transporter, boende och så vidare. Så vi fick sex timmars förvarning, berättar Bertil Borgström. När flyktingarna väl lämnade färjorna var det polisen som mötte upp. Vi hade aldrig uniform på den tiden utan var civilklädda, säger Bertil. Då var det polisen som skötte en del av inreseförhören. -- Vi ville veta var de var ifrån, om de hade något skäl att ta sig till Sverige, vägen upp hit, hur mycket de hade betalat. Och då fick vi många gånger höra att de hade betalat mycket pengar för att ta sig från till exempel Bosnien och bli avtippade i Polen, säger Bertil. Hur var det att jobba med det här och möta alla de här människorna på flykt? -- I yrket så försöker man vara professionell men det är klart att det kändes när familjer kom med små barn och berättade otroligt hemska historier där nerifrån. Men som gammal polis så fick jag lära mig att det där fick man ta efteråt, säger Bertil Borgström. Jag tänkte på att det kan vara så att du och jag har träffats en gång här innan. För jag kom hit med min familj på 90-talet. Här rycker före detta polisen Bertil Borgström till. Han ser förvirrad ut och försöker snabbt samla sig. -- Ja, alltså... När kom ni? 92, 93 någon gång, säger jag. -- Ja, just det. 92 var ju den stora vågen, säger Bertil. Det är första gången jag skrattar nervöst i en intervjusituation, jag var inte själv beredd på att jag skulle säga just det till Bertil. Men det var som att jag var tvungen, bara för att se om någon kommer ihåg en skräckslagen flicka som klev av färjan med familjen i Ystad. Och i några sekunder letar vi båda febrilt i minnet, fastän vi vet att det är omöjligt att minnas just det ögonblicket. -- Det är möjligt att vi har träffats! På varsin sida om skrivbordet. Så är livet här ju, säger Bertil. -- Det var som att det aldrig skulle ta slut. Sex mil från Ystad, i Malmö, sitter Nina Aknouche i Migrationsverkets lokaler. 1993 jobbade hon på dåvarande Invandrarverket och berättar om hur det såg ut i Industrihamnen i Malmö. -- Det var så otroligt nära och så ofattbart att man genomförde en form av utrensning inom Europa. Och att tiden gick och det fortsatte och fortsatte. Och därmed fortsatte inströmningen. Det var ofattbart, berättar Nina Aknouche. Just det året flydde mer än 25 000 människor från krigets Bosnien-Hercegovina till Sverige. -- Det kom bussar med människor, var skulle de bo någonstans? Det fanns båtar, tältförläggningar, bland annat utanför Eslöv. Det fanns stugbyar, gamla militärförläggningar, berättar Nina. -- Att se alla dessa sargade människor som kom med uppspärrade ögon som har förlorat allt komma i mängder. Det var jättesvårt att förstå. Nina Aknouche hade börjat på Invandrarverket några år tidigare, och mötte sin första flyktingström när Ceaușescu-regimen föll i Rumänien. Genom åren har hon följt konflikterna i världen, fast på hemmaplan. Och när flyktingströmmen från före detta Jugoslavien började på allvar 1992 fanns hon på den sjöodugliga flyktingbåten i Industrihamnen i Malmö. -- Det var faktiskt ganska vidrig miljö, med en reling som inte var särskilt hög. Att inga barn trillade i och drunknade kan jag inte förstå idag, säger Nina. Tanken var att båten bara skulle bli ett tillfälligt hem, men många familjer blev kvar där i månader i brist på någonstans att ta vägen. -- Överhuvudtaget så satsade man mer på aktiviteter för både vuxna och barn på den tiden, det fanns personal som ägnade sig speciellt åt familjerna och det betydde ju mycket, säger Nina. -- Det var ju barn som aldrig hade fått vara barn, som hade fått gömma sig i källare och var undernärda och fått vara tysta i källare. Så genom att ha specialanpassad personal som kunde ägna sig åt familjernas behov så vann vi mycket, säger hon. Det här är något som Nina Aknouche återkommer till. Närheten till de asylsökande, att både boende och personal fanns under samma tak. Den kontakten finns inte på samma sätt idag. Mottagningssystemet i Sverige har gjorts om mycket, då hade Invandrarverket i princip allt ansvar för mottagandet. Idag har Arbetsförmedlingen och kommunerna tagit över en hel del. På gott och ont säger Nina - hon kan sakna det personliga mötet. -- På den tiden så hade man möjlighet till mer samtal, det har vi inte idag. Det är mycket mer strukturerat på både gott och ont. Men alla har behov av att prata och den möjligheten har försvunnit idag, tyvärr. -- Jag kan känna att man förlorar mycket där, för många hamnar ute i samhället och känner jättestor frustration för att de är oroliga. De får inte svar på sina frågor, det är mycket som hänger i luften, säger Nina Aknouche.  -- Hallå där! -- Hej, hur mår du? Undrar Kamenko Stojakovic. -- Jag har längtat till värmen så att man kan sitta utomhus, fortsätter han. Klimatet är kanske inte det bästa med Sverige, i alla fall inte om man har varit van vid annat. Som Kamenko som var 21 år när färjan la till i Ystad. -- Det var hemskt. Kallt, december månad och blåsigt. Ett främmande språk, hemskt helt enkelt, berättar han. För Kamenko, hans mamma, pappa och lillebror blev den första tiden i Sverige en tid full av hemlängtan. Till hemstaden Jajce, vännerna och livet som de hade byggt upp där nere. Hemlängtan var så stark att den påverkade var familjen bosatte sig i Sverige. -- Pappa tog kartan och pekade på den sydligaste punkten i Sverige. Vi ville inte till Malmö, det var för stort men Trelleborg kändes OK. Det var ett önskemål att få komma så långt söderut som möjligt, säger Kamenko. Varför det? -- Ja, så nära hem som möjligt. Helt enkelt. -- Från första dagen var tanken att det skulle lugna ner sig där nere och att allt skulle återvända till det normala. Men tiden gick utan att familjen kunde återvända. De följde hela tiden nyhetsrapporteringen från hemlandet i väntan på besked om att kriget var slut. Och under mitten av 1995 börjar de få lite positivare nyheter. En början till slutet av kriget i Bosnien-Hercegovina. På en video på Internet ser man två män i uniform mötas på ett fält. Det är den 13 september 1995 och de säger att Kamenkos hemstad Jajce har befriats från serbiska styrkor. Stunden efter intervjuas en soldat, själv från Jajce. Han vill hälsa till alla Jajcebor att de är välkomna tillbaka så att man tillsammans kan bygga upp staden igen.I Trelleborg sitter Kamenkos pappa och hör nyheterna om hans hemstad. Det dröjer inte länge förrän hans väskor är packade. -- Pappa reste ner med detsamma när han såg på nyheterna att staden vi bodde i befriades, berättar Kamenko. -- Jag var i Ludvika hos kompisar och pappa ringde mig och sa att jag skulle komma hem, han skulle till Jajce. När jag kom hem var hans väskor packade och så stack han. Varför ville han så gärna återvända tror du? -- Både mamma och pappa hade ett liv där innan. Pappa brukade säga att han satt på sfi-undervisningen och bara tittade ut genom fönstret och tänkte på att han ville hem, säger Kamenko.  På gamla bron i Mostar applåderas det för fullt. Den unga killen har precis hoppat och långt nere i floden ser man honom ta snabba, långa simtag för att inte föras med strömmen för långt ut. Mitt i vimlet kommer en stor kille gåendes i knallröd tröja. Det är Dragan Kapetanovic. Han är en av dem som längtade hem så mycket att han lämnade tryggheten i Sverige så snart kriget i Bosnien-Hercegovina tog slut med Daytonavtalet i december för 20 år sedan. Han kommer gåendes i gamla stan med sin fru Dragana och sonen Goran. De återvände från Trelleborg för cirka 17 år sedan. Framförallt på grund av Dragana. -- Jag kom hem från SFI-undervisningen och hittade Dragana vid köksbordet. Hon hade inte ätit någonting av lunchen och sa: hur ska jag kunna äta när jag inte vet om min mamma och pappa har mat på bordet, berättar Dragan Kapetanovic. Så efter cirka fem år i Sverige och trots att Dragan hade sin mesta släkt i Trelleborg sedan 60-talet så vände familjen hemåt. Dragana kan fortfarande inte prata om den här tiden, men vill gärna berätta om annat. Om att hon är väldigt nöjd med livet i Mostar nu trots att det finns problem i staden. Hon säger att hon kände sig så ensam i Trelleborg. -- Jag gillade inte det livet som var där, det vara bara skola och sedan hem - skola och sedan hem, säger Dragana Kapetanovic. -- Jag vet inte om jag har gjort fel som har återvänt, men jag tror inte det. Här känner jag att mitt hjärta och min själ har fått ro, fyller Dragan i. -- Då, det var 90-talet, det var etnisk rensning, fullt krig i hela före detta Jugoslavien men framförallt i Bosnien. 140 kilometer från Mostar bor återvändaren Selma Porobic. Hon kom själv som flykting till Sverige på 90-talet men är nu tillbaka i Sarajevo där hon jobbar på universitetet. Tiden som flykting har präglat henne så pass att hon han ägnat stora delar av sitt vuxna liv till att forska kring flyktingar och flyktingmottagande. Och hon tycker att Sverige fortfarande har mycket att lära. -- Folk kom med bussar till Sverige, togs emot och slussades ut till förläggningarna. Och de förblev ett nummer, säger Selma Porobic. -- Jag fick nummer 501 kommer jag ihåg. Men det fanns inget mottagande och möte mellan oss och svenskar. Ingen möjlighet för oss att berätta vilka vi var eller blev tillfrågade vilka vi var som individer eller kollektiv. Utan vi behandlades som nummer, säger Selma. Hon pratar mycket om synen på flyktingar och har ett och annat att säga om svenskt flyktingmottagande. -- Krigsflyktingar är resursstarka individer. De få som lyckas ta sig till Sverige, och det är en lång väg för en flykting från en krigssituation, det är de starkaste individerna och det är med den respekt de ska behandlas, säger Selma Porobic. Men hur skulle Sverige ha gjort i den akuta situation som var? -- Det är alltid bra att tillfråga människorna som det handlar om. Prata med de, inte om de, säger Selma Porobic. Hon tar ett exempel med en syrisk vän som flydde till Bosnien-Hercegovina. Eftersom syriska flyktingar bara får tillfälligt skydd där så flydde familjen vidare till Sverige. -- Jag frågade hur det var i Sverige. Han sa att det var mycket fascinerande, de vill hjälpa oss men de frågar oss ingenting. Jag känner mig som ett barn sa han till mig. Och jag sa att det var så vi kände oss när vi kom från Bosnien, säger Selma. På Migrationsverket i Malmö sitter handläggaren Nina Aknouche och funderar länge över just det här. Hon minns också hur det var på 90-talet, bitar där mottagandet inte fungerade så bra. Många år har gått sedan dess, idag jobbar hon med att ta emot bland annat syriska flyktingar och försöker att inte göra samma misstag igen. -- Förr var det så att verket var övertygade om att asylsökande var helt borta, att de knappt visste att de hade sökt asyl. Vi skulle hjälpa dem med allt. Tanken var nog god, men det gick till överdrift åt andra hållet, säger Nina. Tycker du generellt att flyktingmottagandet fungerade bättre förr? -- Jag kan säga så här: en del var mycket bättre förr, men jag är glad att vi är där vi är idag. Informationen är mycket bättre, strukturen fungerar ypperligt. Men klimatet har förändrats kan jag tycka, enormt mycket. -- Människor som förr tyckte att vi måste hjälpa till, vi har ett ansvar säger idag: nä, nu räcker det, vi kan inte ta emot alla. Det har förändrats jättemycket tycker jag, säger Nina Aknouche. -- Jag är så lycklig, lycklig, lycklig. För att varje år kan jag köpa en ny hatt. Vet ni vad det betyder? Att jag lever. Och min lilla familj lever. Tillbaka i Industrihamnen i Malmö där Almira Perdija går runt och tittar. Mer än 20 år har gått sedan hon, hennes man Vojimir och dotter Mia flydde från Mostar till flyktingbåten i hamnen. Hon berättar att hattar alltid har varit viktiga för henne, hon har alltid haft hatt på sig. Så när hon kunde köpa sin första i Sverige, så snart hon hade sparat ihop pengar, var det också en symbol för att hon var vid liv. Hon är en av cirka 50 000 flyktingar från Bosnien-Hercegovina som fick uppehållstillstånd i Sverige mellan 1992 och 1995. En del av dem, osäkert hur många, har återvänt. Men majoriteten har stannat och som Almira, börjat ett annat liv. -- Det bästa som kunde hända var att jag äntligen fick ro i mitt hjärta när jag kom hit. Jag fick bo här i Sverige utan att oroa mig för vad som skulle hända med mig och min familj. -- Och jag... Jag vill dö i Sverige. Så är det bara. Jag vill inte dö.. någon annanstans. Det här är ju mitt land, säger Almira Perdija.Reporter: Svjetlana Pastuhovic, P4 Malmöhus Producent: Petra Haupt, P4 MalmöhusExekutiv producent: Andreas Lindahl Kontakt: kaliber@sverigesradio.se

20 år efter Balkankriget

Vad hände sen?

En man som köper hennes kropp visar sig vara pedofil. Hon gillrar en fälla tillsammans med polisen. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med de som sålt henne. Reportrar: Maria Ridderstedt och Christian Ströberg. Producent: Markus Alfredsson

En man som köper hennes kropp visar sig vara pedofil. Hon gillrar en fälla tillsammans med polisen. Om sexköp, hallickar och en kvinna som bryter med de som sålt henne. Reportrar: Maria Ridderstedt och Christian Ströberg. Producent: Markus Alfredsson

Kaliber Kroppar till salu 2017-12-04 kl. 10.03

Om livestreamade sexövergrepp på barn  där förövarna sitter vid en datorskärm på var sin sida av jorden. Ett fenomen som bara ökar. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

Om livestreamade sexövergrepp på barn där förövarna sitter vid en datorskärm på var sin sida av jorden. Ett fenomen som bara ökar. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

De dolda sexövergreppen del 1: Mamma sålde mig på internet

Kaliber återvänder till den infekterade frågan om de före detta barnhemsbarnen. Utländska forskare dömer ut den svenska upprättelseprocessen och är rädda för att den ska sprida sig till andra länder.

Kaliber återvänder till den infekterade frågan om de före detta barnhemsbarnen. Utländska forskare dömer ut den svenska upprättelseprocessen och är rädda för att den ska sprida sig till andra länder.

De svenska barnhemsbarnen - det dubbla sveket del 2

Abdel dog vid utvisningen. Vi granskar polisutredningen.   Och så följer vi upp programmet om Marianne - som nu riskerar böter om sonen inte träffar sin pappa.  

Abdel dog vid utvisningen. Vi granskar polisutredningen. Och så följer vi upp programmet om Marianne - som nu riskerar böter om sonen inte träffar sin pappa.

Fasthållen till döds del 2 och Marianne i kläm mellan myndigheter

Stimpirater och funny money, en kritiserad friskola och juridik är några av uppföljningarna i Kalibers säsongsavslutning. 

Stimpirater och funny money, en kritiserad friskola och juridik är några av uppföljningarna i Kalibers säsongsavslutning.

Säsongsavslutning: Slarvande asyljurister och en kritiserad skola. Vad hände sedan?

Tanken var världens längsta skidtunnel i naturberg  ett bygge i samarbete med näringslivet. Men när tunneln stod klar hade en infekterad debatt uppstått och kommunen fått gräva mest ur egen ficka. 

Tanken var världens längsta skidtunnel i naturberg ett bygge i samarbete med näringslivet. Men när tunneln stod klar hade en infekterad debatt uppstått och kommunen fått gräva mest ur egen ficka.

Skidtunneln som delar Bräcke 

Kaliber granskar butikskedjan JC som satt jeans på flera generationer ungdomar. Från gulddagarna till hur företaget till slut hamnade i ekonomisk kris och räddades genom en företagsrekonstruktion. 

Kaliber granskar butikskedjan JC som satt jeans på flera generationer ungdomar. Från gulddagarna till hur företaget till slut hamnade i ekonomisk kris och räddades genom en företagsrekonstruktion.

Jeanskungen del 1: Räddningen

Kaliber om resenärer som skadats, om förare som känner sig pressade och om resultat från besiktningen som är så bra att myndigheten anat oråd.  Vi berättar om en granskning som P4 Göteborg har gjort.

Kaliber om resenärer som skadats, om förare som känner sig pressade och om resultat från besiktningen som är så bra att myndigheten anat oråd. Vi berättar om en granskning som P4 Göteborg har gjort.

 Resenärer i kläm och föraren som vägrade köra

Försvarsmakten köpte in avelshundar för i snitt över 200 000 kronor styck. Men hur bra var de framavlade hundarna? Tredje delen av fem i den granskande serien Hundfabriken: Blodslinjerna. 

Försvarsmakten köpte in avelshundar för i snitt över 200 000 kronor styck. Men hur bra var de framavlade hundarna? Tredje delen av fem i den granskande serien Hundfabriken: Blodslinjerna.

Hundfabriken del 3: Blodslinjerna

Vad driver en mamma att sälja övergrepp på sitt eget barn? Vi berättar om vilka de filippinska mammorna är som begår övergrepp på beställning av västerländska män.  Vi berättar också vad som händer på andra sidan jorden när de här brotten avslöjas. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

Vad driver en mamma att sälja övergrepp på sitt eget barn? Vi berättar om vilka de filippinska mammorna är som begår övergrepp på beställning av västerländska män. Vi berättar också vad som händer på andra sidan jorden när de här brotten avslöjas. Vi vill varna för ett innehåll som kan vara obehagligt.

De dolda sexövergreppen del 2: En växande epidemi

Migrationsverket ska se till att lämpliga personer blir biträden åt asylsökande. Men fungerar kontrollerna? Hur kriminellt belastad kan man vara om man ska jobba med juridik på en svensk myndighet? 

Migrationsverket ska se till att lämpliga personer blir biträden åt asylsökande. Men fungerar kontrollerna? Hur kriminellt belastad kan man vara om man ska jobba med juridik på en svensk myndighet?

Juristerna, brotten och den svarta listan

Tre män dömdes till fängelse för att ha sålt kvinnor i Stockholm. Men vilka var de? Kaliber har åkt till Rumänien för leta efter männen bakom en prostitutionshärva.

Tre män dömdes till fängelse för att ha sålt kvinnor i Stockholm. Men vilka var de? Kaliber har åkt till Rumänien för leta efter männen bakom en prostitutionshärva.

Kroppar till salu del 2: I hallickarnas spår

Kaliber följer upp granskningen av klädkedjan JC och turerna kring den nya ägaren.

Kaliber följer upp granskningen av klädkedjan JC och turerna kring den nya ägaren.

JC-härvan – sista striden

Det säljs pass, körkort, utbildningsintyg och handlingar som behövs för att ta sig in i EU. Kaliber om industrin kring falska handlingar som vuxit i takt med de senaste årens flyktingkriser i Europa.

Det säljs pass, körkort, utbildningsintyg och handlingar som behövs för att ta sig in i EU. Kaliber om industrin kring falska handlingar som vuxit i takt med de senaste årens flyktingkriser i Europa.

Identiteter till salu

Kaliber sänder del tre i P1 Dokumentärs serie om bombattentaten i Göteborg. I ett av dåden räcker inte bevisen och de åtalade nazisterna frias i hovrätten. Men fick rätten se alla bevis?

Kaliber sänder del tre i P1 Dokumentärs serie om bombattentaten i Göteborg. I ett av dåden räcker inte bevisen och de åtalade nazisterna frias i hovrätten. Men fick rätten se alla bevis?

Bombattentaten, säkerhetspolisen och nazisterna

The best podcast episodes on non-current politics. Covering topics such as universal basic income, democracy, poverty & justice and more. For anyone interested in learning more about politics that affect that world, not just now, but in the longer term. Add episodes you're interested into your queue below!

Best Non-Current Politics Podcasts

The Best Multi-Part Documentaries, with documentaries on Obama, Federer vs Nadal, the making of Star Wars, Netflix vs Blockbuster and more. Add episodes you're interested into your queue below!